– Gode Gud, vad har jag ställt till med, säger Astrid Lindgren när den 20-åriga Inger Nilsson kliver innanför dörren hos författarinnan på Dalagatan i Stockholm.
Inger har precis kommit in på scenskolan, men ingen vet riktigt vad hon heter. Eller snarare, ingen vet vad hon egentligen heter. Alla kallar henne bara för Pippi. Det, och mycket mer, berättade Inger Nilsson om när hon under lördagen föreläste i Trosa.
Vissa roller biter sig fast med ett grepp som aldrig lossnar. Peter Haber har sin pappa Rudolf, Daniel Radcliffe sin Harry Potter, och Hanna Zetterberg sin Ronja Rövardotter.
Ingen symboliserar detta tydligare än Inger Nilsson, som blivit Pippi Långstrump med hela svenska folket sedan inspelningarna på 60- och 70-talet.
De allra flesta älskar ju Pippi Långstrump, men finns det stunder då du själv inte har känt samma kärlek till henne?
– Nja, det är snarare så att jag inte alltid älskar uppmärksamheten. Det kan bli lite mycket ibland. Jag vet ju att det är såhär, och i sammanhang som detta går det ju bra såklart. Men i privata sammanhang, när det ska tas bilder vart man än går, då kan det bli jobbigt, säger hon.
Under föreläsningen i Trosa kyrka handlade mycket om just det – konsekvenserna av att tillhöra bland det mest folkkära som finns. Men mycket handlade också om de glada minnena, allt som hon upplevt under inspelningarna, om glädjen att stå framför kameran och hur man tacklade tristessen mellan tagningarna.
– Vi var ju barn och hade svårt att sitta still. Inspelningsledarna fick ofta säga till oss. "Spring inte iväg nu Inger, och skita inte ned dig", berättar hon och skrattar.
Hon bjöd också på flera anekdoter om skådespelare och om inspelningsplatserna. Vet du till exempel vad som hände med sjörövarskeppet Hoppetossa?
– Två år efter att vi spelade in scenerna med Hoppetossa användes skeppet igen, den här gången som Briggen Charlotta i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Därefter seglades den ned till Medelhavet och användes till turistresor utanför Greklands kust, säger hon.
– Så om någon är där nere och dyker någon gång så kan ni väl hälsa från mig, fortsätter hon.
Det bjöds även på sång under föreläsningen. Tillsammans med pianisten Carina E. Nilsson tolkade Inger Nilsson flera kända Astrid Lindgren-visor, däribland "Idas sommarvisa" och "Fattig bonddräng".
Publiken i Trosa kyrka, som bestod av deltagarna i församlingens "kvinnofrukostar", var mycket nöjd efter föreläsningen.
– Det var jättebra, och hon var så sprudlande glad. Och att hon var så duktig på att sjunga visste jag inte, säger Trosabon Monica Tötterman, som var på plats med väninnan Inga Jansson.