– Hej! Välkommen! Klassen hälsar i kör och med en tydlig förtjusning över att kunna välkomna mig på mitt eget språk.
Snabbt återgår fokus till lektionen. Svenska och samhällskunskap övas parallellt när läraren Mikael Sandell säger ett påstående som eleverna ska ta ställning till. Ett grönt pappersark hålls upp om det är rätt och ett rött om det är fel. Grammatik smygs också in i inlärningen. En och ett är lurigt liksom skillnaden mellan öga och öra. Men Mikael Sandell talat tydligt, med både mun och kropp. Det blir många skratt från klassen som går in helhjärtat för att bemästra de svåra svenska vokalerna.
– Det heter ett par glasögon, eller hur, säger Narges Yazdaadoost, med närmast perfekt uttal.
Hon är lärare i engelska och kommer från Iran, men har även bott och arbetat i Turkiet. Med sina fyra språk i bagaget, persiska, dari, turkiska och engelska, har det gått snabbt för henne att komma in i svenskan. För svenskakursen på Stensund har hon bara beröm.
– Det är underbart! Det är jobbigt att bo på Solbacka och bara gå och vänta på uppehållstillstånd. Jag har väntat i ett år och tre månader, det är svårt, säger Narges Yazdaadoost.
Med sina språkkunskaper har hon fungerat som tolk på Solbacka. I framtiden vill Narges dock helst arbeta som lärare igen, eller studera till socialpedagog.
– Jag vill i alla fall jobba med människor, ler hon.
Att svenskan är nyckeln till framtiden håller alla med om. Haitham Alkadri är bilmekaniker och kommer från Damaskus i Syrien. Först vill han lära sig svenska och sedan jobba i garage. Kompisarna Rastegar Teirmouri, Wadid Khalilullah, Rahmatullah Afghan och Quasim Teimouri tar chansen att använda det nya språket när tillfälle ges.
– Det här är bra, jag hoppas jag lär mig svenska snart. Då vill jag först studera på universitet och sedan jobba. Jag har en examen som byggnadsingenjör från Kabul, berättar Wadid Khalilullah.
Rahmatullah Afghan har studerat politik i hemstaden Kandahar i Afghanistan. Det vill han fortsätta med i Sverige, sedan vill han bli politiker.
– Språket är viktigt, det är det första, säger han.
– Asyl är det första, korrigerar Narges Yazdaadoost och får medhåll av övriga.
För trots att stämningen i elevgruppen är uppsluppen så finns allvaret ändå alltid närvarande. Oron för att inte få stanna i Sverige och oron för de nära och kära som finns kvar i hemlandet. Mohamed Raad från Irak, ler först med hela ansiktet när han berättar att han bor på Forty Towers i Nyköping och vill studera svenska. När jag frågar om familjen slocknar leendet. Föräldrarna och två bröder är kvar i Mosul och de har inte haft kontakt på länge.
– Det känns inte bra, säger Mohamed Raad och ser ut över det snöiga landskapet.
– Inte bra.