Simonsberget är brant och sträcker sig cirka sextio meter upp över klättrarnas huvuden när de står nere vid grillplatsen. Nertill har berget gröpts ur och Fredrik Blomgren, som är en van klättrare, förklarar att det en gång låg ett stenbrott på platsen. Mot slutet av sextiotalet började berget användas av klättrare och sen dess har klättringslederna blivit många. Vissa av lederna har bultar med öglor fastborrat.
– Det är för att vi inte ska fästa klätterrepen kring träden. Det är ett naturreservat och som klättrare bör man alltid ta hänsyn till naturen och dess omgivning, säger Fredrik Blomgren.
Klättrarna är också noggranna med sin säkerhet och kollar över varandras utrustning innan de börjar. Alla vill minimera riskerna.
– Det ska vara som en skräckfilm. Läskigt men inte farligt, säger Fredrik Blomgren, Tunabergs klätter- och högfjällsklubb.
Sara Jussi från Stockholm håller med.
– Det är viktigt att man litar på sina klätterkompisar så att ingen incident sker. Det kan bli väldigt allvarligt annars.
Trots eventuella faror tycker alla att klättring är något en bör prova på.
– Jag tycker det är väldigt roligt. Dessutom har jag övervunnit en hel del av min höjdskräck, säger Johan Renström, Stockholm.