Redan i skolan tog flera av mina killkompisar tjejer på brösten, i matkön, i korridoren utanför klassrummet och i rökrutorna. Senare i arbetslivet har män tafsat och betett sig illa mot kvinnliga kollegor, framför allt på olika personalfester.

De berättelser om trakasserier och övergrepp som nu sköljer över Mediasverige borde inte överraska någon. Ändå är jag tagen. Det tog en stund innan jag insåg varför. Det öronbedövande dånet från #metoo, gör den tidigare tystnaden så påtaglig. Hur har detta samhällsproblem kunnat pågå, år efter år? En del har beskrivit det som att det rått en ”tystnadens kultur” kring övergreppen.

Det är bekvämt att se problemet som ett uttryck för att det finns idiotiska män. Men vore problemet så enkelt skulle övergreppen aldrig ha omgetts av en tystnadens kultur. Idioter skyddas inte av kollektivets tystnad, utan de hängs i stället ut som de idioter de är, för att visa på kollektivets rättfärdighet.

Den mångåriga tystnaden visar med all tydlighet att problemet är så mycket svårare än så. En tystnadens kultur kan sannolikt bara uppstå när tystnaden skyddar något som vi kanske inte riktigt är redo att göra oss av med, som könsroller. Vi har en del att jobba med.