Från Nyköping till yogaliv på Barbados

Det kan låta som om Charlotte är en besvärlig intervjuperson. Tvärtom. Hon svarar vänligt och glatt på alla frågor.
Men efter 20 år med daglig yoga och meditation är det givet att det som är gängse ifrågasätts.
Hon har skrivit böcker, fått sina fotografier publicerade, undervisar i yoga. Ändå värjer hon sig för titlar som författare, fotograf och yogalärare.
– Alla de där små etiketterna visar hur vi identifierar oss. Att vi värderar oss utifrån det vi gör, vilket ger förutfattade meningar om vad vi är. Men alla är vi ju mänskliga varelser, där vårt inre är detsamma, förklarar hon.
Därför säger hon att hon skriver, fotograferar och undervisar i yoga. Därför är hon mer nyfiken på varandet i nuet än görandet i går och i morgon.
– Inte heller egenskaper är något absolut, utan bara någons uppfattning om hur någon är. Därför försöker jag låta bli att kategorisera mig själv eller andra, eftersom det skapar begränsningar i medvetandet.
Charlotte Brady föddes i 1960-talets Nyköping. Bodde med mamma, pappa och storasyster i radhus i Bryngelstorp, där hon ofta gick på upptäcktsfärd i skogen.
– Jag minns berget som såg ut som en val, stenarna som såg ut som djur...det var en magisk känsla!
I tonåren sjöng hon barbershop och var med i en akrobatikgrupp. Var aktiv med röst och kropp, hade gott om kompisar. Ändå fanns den där, känslan av att inte riktigt höra till. En sorts ensamhet som blev till ord, först i dagböcker, sedan i dikter.
Med tiden har orden blivit fler och landat i tre böcker.
Men som åttaåring hade hon helt andra drömmar. En gammal Mina Vänner-bok avslöjar en önskan om att bli hemmafru.
– Jag vet inte var jag fick det ifrån (skratt)! Min egen mamma jobbade ju. Men på sätt och vis är jag ju det i dag, eftersom det är min man som försörjer mig. Plus att jag har en hemhjälp som städar fastän jag själv är hemma.
Det där sistnämnda är som att svära i kyrkan hemma i Sverige.
– Jag kan känna kritiken, och det var jobbigt i början. Men i Karibien är det så att de flesta i medelklassen och uppåt har hemhjälp. Det anses som ett naturligt sätt att bidra till arbetstillfällen, plus att det är så man löser sin barnomsorg.
Därmed har Charlotte gott om tid att utöva yoga, meditera, läsa filosofi och motionera. Ha en ostressad samvaro med sina barn, låta matlagningen ta tid. Ibland bara tänka och vara. Ett liv fjärran från den tidshets många föräldrar upplever i till exempel Sverige.
– Här har jag mött många mammor som är på gränsen till utbrända av inre och yttre krav, delvis som följd av ett socialt och politiskt tryck.
Hon avstår från att värdera vilket levnadssätt som är bäst, väl medveten om att många familjer varken vill eller har möjlighet att leva som hon gör. Väljer i stället att acceptera det liv hon blivit given fullt ut.
– Huvudsaken är att man är sann mot sig själv. Och jag är väldigt sams med mitt liv, ler hon.
Hur hamnade hon i Karibien?
Svaret är Milton, bankchefen hon gav svenskalektioner åt i Stockholm när hon var 27. En man, uppväxt i en fattig familj på Jamaica, med en bredare livserfarenhet än de flesta.
– Han spräckte alla mina fördomar om att bankmän är tråkiga och ointressanta. Dessutom dras jag till det jag inte förstår, och just så var det med honom.
Sedan dess har de följt varandra till Brooklyn, New York. Kingston, Jamaica. Och nu Barbados, där de bor i ett hus invid mahognyskog och mjuka havsvågor.
– Här finns en speciell atomsfär som inger ett stort lugn.
Det slår mig att just lugnet är den känsla Charlotte själv förmedlar. Ett lugn som bor tryggt i hennes inre, efter ett liv med yogan som nära vän och mentor. Ett liv där forna gruvelser och motviljor omformats till harmoni och acceptans.
– Det kanske låter komplicerat, men det är det inte. Yoga är livet – och ren glädje.