Rikard och Paula Nilsson med yngsta dottern Ida, berÀttar vad som hÀnde lördagen den 29 april 2023. Rikard som Àr dansbandsmusiker pÄ fritiden, kommer hem efter en spelning, nÀr Paula upptÀcker att hans vÀnstra ben Àr svart.
Jag kör genom ett villaomrÄde i VagnhÀrad, pÄ vÀg till Rikard och Paula Nilsson. Vi har stÀmt trÀff och Paula vÀntar vid parkeringen nÀra de moderna tvÄvÄningshusen. Det blÄser lÀtt och löven skiftar i höstens fÀrger, den hÀr söndagseftermiddagen i oktober.
Det har varit en tung tid och hon Àr fortfarande sjukskriven pÄ deltid, berÀttar hon.
â Det fanns inget annat alternativ Ă€n att han skulle överleva.
Det finns en trappavsats vid ytterdörren och en nybyggd ramp vid sidan av den. LÀgenheten som ligger i markplan Àr öppen och hemtrevlig. Det doftar nybryggt kaffe. Yngsta dottern Ida Àr pÄ besök och den lilla hunden Boo greppar en leksak, sÀtter fart mot oss och vill leka.
Det skramlar till vid ytterdörren. Rikard Àr tillbaka frÄn ett möte i bostadsrÀttsföreningens styrelse. Han lÀgger ifrÄn sig möteshandlingarna och fÄr hjÀlp att hÀnga upp jackan. Vi hÀlsar och sÀtter oss för att prata. Han sitter kvar i sin rullstol.
Han berÀttar om det som hÀnde förra vÄren:
â Det syntes egentligen inget speciellt pĂ„ benet veckorna innan, men jag hade ont och saknade kraft. Jag var tvungen att hĂ„lla mig i ledstĂ„ngen och dra mig upp i trappor. Jag var svag i benet den hĂ€r kvĂ€llen och hade svĂ„rt att kliva över den dĂ€r tröskeln nĂ€r jag kom hem frĂ„n spelningen. Sen blev det plötsligt jĂ€ttebrĂ„ttom.
Paula ringer 112. Operatören frÄgar om Rikard kan gÄ ut till ambulansen. Hon svarar ja men i nÀsta stund har han fallit i golvet. Han orkar inte resa sig upp. Rikard Àr vid medvetande men omtöcknad och förvirrad.
â Efter det Ă€r allt helt svart, jag minns ingenting, sĂ€ger han.
De kördes i ambulans de fyra milen till akutvÄrdskliniken vid Nyköpings lasarett.
Rikard Nilsson minns inte vad som hÀnde pÄ akutvÄrdskliniken, utom att han sÄg lilafÀrgade kor pÄ vÀggarna. Det var den första i raden av hallucinationer som skulle följa honom de kommande veckorna. Dem minns han i detalj.
PÄ akutvÄrdskliniken blir Rikards andning stötig och Paula larmar efter personal. Han förs till intensivvÄrdsavdelningen.
DĂ€r för personalen dagbok till patienten â ett försök att Ă„terskapa en bild av vĂ„rdtiden:
MĂ„ndag den 1/5: âHej Rikard! Du Ă€r djupt nedsövd sĂ„ du fĂ„r hjĂ€lp med andningen av en respirator. NĂ€r du kom in till sjukhuset var du kraftigt pĂ„verkad av din infektion, den hade spridit sig och du har nu vad vi kallar för sepsis (blodförgiftning). Först fick du andningshjĂ€lp med det vi kallar högflöde pĂ„ mask med olika variationer, men mellan kl. 20.00â21.00 pĂ„ valborgsmĂ€ssoafton blev du intuberad och nedsövd. Din fru har varit hĂ€r med dig pĂ„ sjukhuset i omgĂ„ngar. Den hĂ€r första natten du haft andningshjĂ€lp av respirator har hon sovit över hĂ€r i vĂ„rt besöksrum. Nu pĂ„ eftermiddagen kom svar pĂ„ odlingar vi tagit, det visade att du har en streptokockinfektion och du har nu fĂ„tt antibiotika för det.â
IntensivvÄrdskliniken, Nyköpings lasarett med tillÄtelse av Rikard Nilsson och Paula Nilsson. Rikard var nedsövd i tre dygn. Bild och text Àr hÀmtad ur dagboken som fördes över Rikards vÄrdtid.
Rikard har hudsjukdomen psoriasis. Den förklarar troligen sÄren pÄ benet som infekterades och slutligen ledde till sepsis. Benet gick inte att rÀdda och amputerades ovanför vÀnster knÀ. Han Àr fortfarande trött, nu efter sex mÄnader, men fast besluten att lÀra sig att gÄ igen, med den nya benprotesen.
MÄnga infektionssjukdomar gÄr att bota men nÀr det gÀller sepsis tycks en hel del finnas kvar att göra.
Det berÀttar Kristoffer StrÄlin, docent och överlÀkare pÄ medicinsk enhet och infektionssjukdomar, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Det handlar om kunskaper om det akuta insjuknandet, att stÀlla diagnos, behandla, följa upp och att dokumentera för framtida statistik.
Kristoffer StrÄlin Àr docent och överlÀkare och arbetar med att förbÀttra vÄrdförloppet i landet nÀr det gÀller sepsis. Han berÀttar att forskningen om sepsis har fÄtt lite pengar genom Ären, jÀmfört med andra diagnosgrupper.
AllmÀnheten behöver kunskaper för att uppsöka vÄrd i tid, medan sjukvÄrden behöver bÀttre kunskaper och verktyg för att sÀtta in rÀtt vÄrd i tid. Han berÀttar ocksÄ att statistiken i Sverige Àr ganska dÄlig. Det finns inga riktigt bra verktyg för att mÀta hur vanligt det hÀr Àr. Det beror pÄ att det Àr svÄrt att sÀtta diagnosen sepsis.
Av de cirka 50 000 personer per Är som fÄr sepsis, behöver alla sjukhusvÄrd. Det Àr dock lÄngt ifrÄn alla som behöver intensivvÄrd, sÀger han.
â Det Ă€r egentligen bara tio procent som fĂ„r korrekt diagnoskod enligt internationella kriterier. 90 procent av sepsisfallen fĂ„r inte sepsis som diagnos. Det gör att media och politiker inte tror att det Ă€r nĂ„got stort problem, trots att dödligheten Ă€r relativt hög, sĂ€ger han.
En förbĂ€ttring Ă€r dock pĂ„ gĂ„ng. Kristoffer StrĂ„lin Ă€r ordförande för projektet âPersoncentrerat och sammanhĂ„llet vĂ„rdförlopp sepsisâ. Det startade 2019 och finansieras av Sveriges kommuner och regioner (SKR) och avslutas 2024.
TvÄ gÄnger i veckan reser Rikard Ätta mil tur och retur mellan hemmet i VagnhÀrad och Rehabiliteringskliniken i Nyköping.
Rikard gÄr fram och tillbaka i den sÄ kallade barren. Tröttheten han nÀmnde mÀrks inte nÀr han Àr igÄng. Han klarar allt lÀngre strÀckor för varje vecka.
Rikard Nilsson trÀnar tvÄ gÄnger i veckan pÄ rehabiliteringsklinikens gÄskola i Nyköping. Han har fÄtt en benprotes, monterar den sjÀlv och har hittills lyckats att gÄ 40 meter. PÄ gÄskola arbetar bÄde undersköterskor och fysioterapeuter. Alla nyamputerade erbjuds att börja dÀr redan nÀr de Àr inlagda pÄ Rehabiliteringskliniken.
Rehabiliteringsprocessen bestÄr av fem faser. De omfattar tiden efter operationen, första tiden hemma, protesförsörjning, gÄngtrÀning och avslutning. Rehabiliteringstiden varierar frÄn nÄgra mÄnader till flera Är, berÀttar undersköterskan Catrin Norling.
TrÀningen inleds och avslutas med gruppövningar, en gemensam reflektion och de fikar tillsammans. Den hÀr dagen har en medpatient tagit med en sockerkaka som hon har bakat.
TrÀningen och gruppen Àr viktig för Rikard. Deltagarna har jobbat pÄ var för sig men avslutar tillsammans. StÀmningen Àr uppmuntrande och under personalens ledning kommer alla som vill till tals. Kanske uppstÄr en sÀrskild gemenskap mellan personer som delar samma öde och erfarenheter?
â Jag Ă€r nöjd med trĂ€ningen hĂ€r och kan jag bara lyckas hĂ„lla i det hĂ€r tvĂ„ gĂ„nger i veckan, sĂ„ kommer det att göra stor skillnad, avslutar Rikard Nilsson.