I klimatförändringarnas spår börjar Arktis isar att smälta och permafrosten tina.

Under isen gömmer sig stora mängder fossila bränslen – kanske så mycket som en tiondel av världens oupptäckta oljeresurser, främst på rysk mark. Förutom det innebär ett varmare Arktis att en ny, viktig vattenväg blir möjlig mellan Asien och Europa.

Snabbare transporter

Artikelbild

| Studier visar att Arktis värms upp dubbelt eller till och med tre gånger så fort som resten av världen, vilket öppnar upp för nya fartygsrutter – men också många problem.

Vägen kallas den norra transportrutten. Numera är den farbar under flera månader per år – en stor skillnad jämfört med för tio år sedan.

Under sommaren har isen minskat så mycket att man nu faktiskt kan resa genom Arktis, det var inte möjligt tidigare. Det är en av orsakerna till att länder fått upp intresset för området, säger Malte Humpert, grundare av tankesmedjan The Arctic Institute med bas i USA.

Transporttiden mellan till exempel norra Kina och norra Europa skulle kunna halveras jämfört med i dag, då frakt normalt tar vägen genom det hårt trafikerade Malackasundet i Indonesien och förbi Afrika genom Suezkanalen in i Medelhavet. En resa som tar ungefär en månad.

Än så länge måste man använda isbrytare under stora delar av året, så ännu är rutten genom Arktis inte tillförlitlig för fraktbranschen. Men i slutet av 2018 gjordes det första testet med ett specialbyggt containerfartyg, lastat med fryst fisk, som på egen hand gick genom Arktis.

Artikelbild

| En snabbare sjörutt mellan Asien och Europa kan spara tid och pengar.

Ett nästa steg kan vara att testa att frakta bilar, tror Malte Humpert, eftersom de ändå ofta tas från en punkt till en annan utan att lastas om på vägen.

Kinesiskt intresse

En snabbare väg till Europa kan spara tid och pengar för stora exportnationer som Kina. För Peking är det också av strategisk vikt att slippa Asiens södra kustlinje.

Kina tänker långsiktigt. Om de hamnar i krig med USA och USA släpper en bomb i Suezkanalen kan Kina varken importera eller exportera varor utan en alternativ rutt, säger Malte Humpert.

Pekings intresse för Arktis har ökat kraftigt på senare tid, trots att landets gräns ligger över hundra mil därifrån. Kina började med forskning i området för över tio år sedan och har forskningsstationer på Svalbard och Island. I början av 2019 skrev man avtal med Ryssland för att studera möjligheterna för sjötrafik i Arktis. 2013 fick Kina observatörsstatus i Arktiska rådet och förra året inkluderade Peking Arktis i det gigantiska infrastrukturprojekt som kallas den nya Sidenvägen.

Men det finns de som menar att Kinas intresse för regionen inte stannar där.

Ingen trojansk häst

Under Arktiska rådets möte i finländska Rovaniemi nyligen – ett forum som inte normalt ägnats åt utrikespolitik – anklagade USA:s utrikesminister Mike Pompeo Kina för att använda forskningssamarbeten som ett sätt att få makt och förverkliga sina kommersiella och militära planer i det allt mer politiserade Arktis. En rapport från USA:s försvarshögkvarter Pentagon hävdade samtidigt att Kina ökar sin militära närvaro i regionen.

Den bedömningen delar inte Lassi Heininen, professor i arktisk politik vid Lapplands universitet i Rovaniemi, Finland. Han menar att Kinas intresse av Arktis är just det som Peking pekat ut i sin första officiella policy om området som kom förra året: klimatförändringarna.

Arktis är en parameter för klimatet på hela norra halvklotet och president Xi Jinping vet att klimatförändringarna är ett verkligt problem för Kina. Jag tror inte att det handlar om någon trojansk häst, säger han.

Malte Humpert är mer skeptisk.

Från ett västerländskt perspektiv är Arktis det senaste exemplet på hur Kina som en bläckfisk sprider sina armar över världen. Men det är viktigt att låta Kina delta, då kan man också ha en viss kontroll över dem, säger han.