När jag sitter i bastun efter första träningspasset börjar det bränna ordentligt i musklerna. De är långt ifrån vana att arbeta sig fram på skidor i det tempot och den långa sträcka som vi precis snurrat runt spåren med. Men det är förstås det som det handlar om. När vi satte oss i bussen och började rulla norrut lämnades ett regnigt och varmt Sörmland bakom oss. Nu gäller det att få ut maximalt av det tre dagar långa besöket i vinterlandet.
Det är ett i raden av traditionsenliga träningsläger som Broby GoIF arrangerar för sina medlemmar och basen är en stuga i Mångsbodarna. Byn som en gång per år får sina 15 minuter i rampljuset när Vasaloppsåkarna passerar kontrollen, drygt två mil in i loppet. I övrigt lever den en slumrande tillvaro med endast en fastboende 80-årig invånare.
— Vi har kört de här träningslägren i massor av år nu. Jag har stugan inom min släkt och den används nästan bara till skidåkning, säger Janne Karlsson från Sköldinge.
Stugan har bit för bit byggts om för att passa ändamålet – att göra så att sörmländska skidåkare får tillräckligt många skidmil i benen för att Vasaloppet ska bli en någorlunda bekväm resa. Vallabod med plats för fyra skidåkare i taget, massor av sängplatser uppe på loftet samt Vasaloppsspåret som bara är några rejäla stavtag bort.
Fem uttänjda veckoslut har det blivit i vinter. Allt för att så många som möjligt ska kunna följa med. Och att påstå något annat än att träningslägret är lika med en väl inarbetad rutin vore fel. Allt går som ett rinnande vatten. De behöver knappt presentera sig när de ringer och kollar om hotellet intill skidspåret i Sälen har satt på bastun de brukar låna, på pizzerian där middagen äts har de förhandlat till sig gratis kaffe och i skidaffären kommer personalen och hälsar på dem som om de vore gamla bekanta.
De flesta är också vana att följa med på lägret. Ofta blir det flera resor varje vinter. Något som ger utdelning enligt Bettnabon Ulf Posse.
— Man känner verkligen att man blir bättre efter några dagar här uppe. Det går lättare att åka skidor efteråt, berättar han.
Tanken är också att ta hand om nya förmågor. Såväl i vallaboden som i skidspåret.
— Jag brukar åka efter dem som är nya och titta på deras teknik. Du diagonalar fint men skulle behöva ta i mer i stakningen, utvärderar Janne Karlsson min åkning efter ännu ett varv runt det lilla fjället Kalven i Tandådalen.
Vasaloppet och vallning är ohotat de två största samtalsämnena. När vi passerar starten i Sälen trycker passagerarna i minibussen upp näsorna mot rutan. 15 dagar kvar står det på en skylt. Nedräkningen har börjat, men så gott som alla i bussen har varit med förr. Minst sagt. De utstrålar ingen oro, snarare trygghet och längtan.
Mycket kan hända när det handlar om snö. Andra dagen testar vi Vasaloppsspåret. Nyspårat och lättåkt. Fyrdubbla spår och gott om utrymme för att skejta på manchestermönstrad snö där emellan. Vi flyger nästan fram på ett fint led.
Sedan blir det ett praktexempel på att inget är givet i längdskidåkning. Stora blaffiga snöflingor singlar ner och lägger sig som bomull i spåret. Den klibbiga vallan som vi lagt under skidorna för att få fäste i det blöta föret gör att det blir tvärnit. Snön byggs på så att skidorna snart liknar platåskor. Samtidigt pågår OS för fullt och norska skidlandslaget vallar bort sig. Men i dag slår vi dem i den konsten också. Med råge.
Tur då att det finns bastu, god mat och gott sällskap att trösta sig med.