Bristande disciplin eller inspiration tycks inte vara ett av Kristina Ohlssons problem. Produktionstakten är häpnadsväckande hög och under ett vanligt år skriver hon runt tre böcker. Det betyder att hon alltid har några manus liggande i pipeline, och brukar befinna sig i olika faser av författarprocessen samtidigt. Just nu jobbar hon med uppföljaren till sin deckarserie om advokaten Martin Benner som kommer ut i sommar.

– Det är en bok skriven i jagform, och jaget är en man som är 45. Jag skapade honom för att jag blev så trött på alla som frågade, "är det du som är Fredrika Bergman", säger Kristina och skrattar.

Kriminologen Fredrika Bergman står i centrum i en annan av hennes deckarsviter, som ligger till grund för tv-serien ”Sthlm Requiem” med Liv Mjönes i huvudrollen. Och Fredrika är alltså inget alter ego – möjligen kan läsare få för sig att det finns beröringspunkter på grund av Kristinas bakgrund. Har man varit analytiker på Säpo så får man kanske finna sig i att folks ögon börjar tindra.

Lägger man till att hon har varit terroristexpert för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) så går folk ”ned i spagat” och ”tycker att det låter asflott”. Men faktum är att arbetet på en myndighet mycket styrs av rutiner även om utredningarna handlar om terrorism och hot mot rikets säkerhet. Det passade inte riktigt Kristina, som beskriver sig själv som passionsstyrd. Hon vill ha roligt, annars kroknar hon.

Det var därför hon började skriva kriminalromaner i stället. När framgångarna kom på bred front sade hon upp sig och blev författare på heltid. Hon skriver även barnböcker – också dessa hamnar i spänningsgenren.

Varför gillar du spänningslitteratur?

– De mörka sagorna är det jag tyckte var roligast redan som liten. Titta på de gamla berättelserna, om folk som sover i 100 år, barn som ska brännas upp i ugnen i Hans och Greta – det är riktigt skrämmande historier och jag tror att de kittlar någonting hos människan som är ganska allmängiltigt. Vi gillar att bli rädda. Och jag gillar det särskilt mycket.

– Jag vet faktiskt inte. Jag brukar säga att de finns där, jag har livlig fantasi. Men jag läser också väldigt mycket böcker och ser jättemycket film, och jag ser att jag återvinner små, små partiklar av allting, och skapar en ny mosaik där ingen kan känna igen detaljerna.

Hennes barndom i Kristianstad var trygg och förutsägbar, med en pappa som jobbade på bank och en mamma som gick från att vara hemmafru till ett arbete på ålderdomshem. Men Kristina ville skriva böcker. Hon skrev ett brev till Maria Gripe och frågade hur man blev författare. Det ledde till ett långt telefonsamtal, men inte ens Gripes varningar om författarlivets ensamhet avskräckte.

I dag tänker Kristina att författaryrket både är ett ensamt hantverk och ett socialt projekt med förlaget. Hon trivs med att varva ensamjobb med samarbete, och har inrättat sitt privatliv enligt samma principer. Hon har en stor umgängeskrets och älskar att ha middagar, men är också gärna för sig själv och läser mycket. Hon kan konsten att hålla fast vid viktiga vänner och åker till exempel regelbundet till Wien för att träffa sina kamrater från tiden inom OSSE.

– Jag är social i den bemärkelsen att jag alltid vill kunna välja att träffa någon, men jag har också lärt mig att det inte är lätt att hitta nära vänner. De växer inte på träd, de här vännerna som man har mycket gemensamt med, både intressen och värdegrund. Så jag är rädd om dem, säger hon.