Ja, vi får vara ledsna, vi får vara frustrerade och näst intill chockade över hur 1–1-resultatet rycktes ifrån oss på smärtsammast möjliga vis.

Men att rikta hat och hot mot en spelare och hans familj, det är så långt ifrån okej att jag inte vet var jag ska börja. Den som sa det bäst var nog Jimmy Durmaz själv, backad av sina landslagskollegor: Som fotbollsspelare på högsta nivå ingår det att bli kritiserad för de insatser man gör men att bli kallad ord som blattejävel, självmordsbombare och att få hot mot barn och familj är helt oacceptabelt.

Själv kom jag att tänka på den allra första landskampen jag såg på Friends Arena. Jag minns inte vilket lag Sverige mötte, jag tror att det var en EM-kvalmatch. I andra halvlek byttes Ola Toivonen in. Det var inte populärt hos hemmapubliken. Han var ifrågasatt och varje gång han fick bollen buade publiken. Jag skämdes även då över det osportsliga beteendet och det irriterade mig extra att mina icke-sportintresserade vänner, som gärna lyfter fram fotbollens baksidor, skulle få vatten på sin kvarn.

I lördags skanderade den blågula väggen på läktaren i Sotji samma spelares namn; ”Ola Toivonen, säg Ola Toivonen”.

På onsdag spelar vi den sista och helt avgörande gruppspelsmatchen mot Mexiko, och Sverige har allt i egna händer. Som ett lag.

Jag hoppas att jag bara känner stolthet efter den matchen.