Røros charmar. Stadens välbevarade trähus som omfattas av Unescos världsarvslista kanske känns igen från "Pippi Långstrump", vars vinterscener spelades in här. Skiffer- och torvtaken är en ögonfägnad. En annan källa till fröjd är färgerna med vilka husfasaderna är målade, så olika men likväl varma och enhetliga. Guiden Ole Kristian Korssjoen avslöjar hemligheten: Røros koppargruva.

Man producerade färg av restprodukter från utvinningen av kopparen. Falurött är sprungen ur järnoxid – en biprodukt av smältprocessen av koppar. Ockragult är en blandning av järnoxid, lera och sand, medan grönt består av kopparoxid. Gruvan har verkligen präglat Røros, säger han.

Jo, för vad vore denna fjällstad utan gruvan? Stadsbebyggelsen anlades under 1640-talet i samband med att gruvverksamheten och smältverket kom i gång. Företaget hade omfattande befogenheter som egen polis och eget fängelse, liksom anställningsförmåner som skattefrihet och befrielse från militärtjänst. Inte underligt att Røros expanderade i all välmåga. 

Artikelbild

| På spaning efter myskoxar i Dovrefjell.

Timmer och turister

Bara ett par mil från Røros, i Synnervika, går vi ombord på M/S Fæmund II för en båtfärd på Norges tredje största sjö, Femunden. Tidigare var båten länken till omvärlden och transporterade post, dagligvaror och människor, samt timmer, för att hålla smältverket i Røros i gång.

40 år efter smältverkets sista suck har timret ersatts av turister. Många passagerare är vandrare som har lockas till bland annat Haugen, där de stiger av och beger sig ut till vandringsstigarna för att utforska Femundsmarka nationalpark. I den norra delen väntar vildmark med högresta berget Storvigelen, dalgångar med uppemot 900 små sjöar och vattendrag – mumma för hobbyfiskare – liksom tallbevuxna moränryggar. I söder finns steniga och blockrika högfjäll. 

Efter samspråk med en boende i området får vi ett stalltips på bästa utsiktspunkten över fjäll och sjöar: toppen av Store Svuku på 1 416 meter. För att komma dit ska man stiga av båten i Revlingen och knalla upp.

Artikelbild

| Vildmarksguiden Sigbjørn Frenge är besatt av myskoxar. Spanarhunden Tell signalerar när han tror sig ha kommit myskoxarna på spåren.

En del resenärer ser båtfärden som ett mål i sig, en avkoppling med fjäll och sjö som kuliss. Jorun och Gunnar Kullerud har kommit tillbaka hit gång på gång sedan det första besöket år 1972.

Titta själv, det är kjempefint här! Vi har det här området i våra hjärtan, säger Gunnar och klappar med handen mot bröstkorgen.
Artikelbild

| Ett spår efter myskoxar sitter fästad på en gren: lite vit ull, fluffig som sockervadd.

Får och fjälltoppar

Dagen efter åker vi västerut genom skogen ända till Oppdal. I denna fjällstad lever runt 7 000 invånare medan omgivningarna hyser över 50 000 får. Fåren syns nästan överallt i Gjevilvassdalens sagolika fjällvärld med uppemot 1 400 meter höga toppar, vattendrag och typisk fjällskog med låga träd, blåbärsris och ljung. Fåren betraktar förbipasserande bilar med dödsföraktande nyfikenhet, stående vid vägkanten eller liggande på vägen.

Artikelbild

| Trøndelags vilda vidunderliga fjäll är fullt av överraskningar. Mitt i blåbärsriset har hunden Tell hittat ett bo med nykläckta piplärkor.

Rätt som det är uppenbarar sig själva sjön Gjevillvatnet. Vilken skönhet! Vi står på en brygga och betraktar andäktigt det stilla vattnet och fjällområdet Trollheimen, alltså trollens hem. Men vad är det som förtrollar oss på 650 meters höjd? En lång naturstrand med sand, tillika Norges högst belägna och centrala Norges bästa strand, enligt turistguiden Steinar Furnes.

Stranden är en stor attraktion här. Det är ovanligt med en sandstrand på en sådan höjd, säger han.
Artikelbild

| Jorun och Gunnar Kullerud har kommit tillbaka till Femunden gång på gång sedan det första besöket 1972. "Det är kjempefint här! Vi har det här området i våra hjärtan", säger Gunnar.

Tidigt på morgonen dagen efter färdas vi genom Drivdalens sagolandskap omgivna av höga fjäll med skog, strömmande älv och vattenfall. Uppe på fjället håller myskoxar till. Det är därför vi är här i Dovrefjell. Dessa mörkbruna, lurviga, 400 kilo tunga, vilda djur lever framför allt på den arktiska tundran i Grönland, Kanada och Alaska. Men år 1953 inplanterades 23 exemplar från Grönland hit och sedan dess har antalet ökat till omkring 240.

Uthålliga oxar

Artikelbild

| Mycket av Røros charm sitter i dessa färggranna husfasader. Färgerna har sitt ursprung i restprodukter från utvinningen av koppar.

Vildmarksguiden Sigbjørn Frengen, som leder gruppen längs en uppåtgående stig, har studerat Wildlife Management och är helt besatt av dessa mäktiga och sällsynta djur.

De fascinerar mig för att de är så oerhört uthålliga. På vintern ligger de på vindpinade bergstoppar med kropparna täckta av snö och knappt synliga ögon. Trots snöyran är de stoiskt lugna. 
Artikelbild

| Røros färgglada hus muntrar upp även vid regn.

Vad gör de på sommaren?
De äter, sover och jagar turister. Så håll ett säkerhetsavstånd på 200 meter. Annars kan tre saker inträffa: myskoxarna kutar i väg, de accepterar dig och stannar kvar – eller så jagar de dig. I så fall gör du bäst i att springa allt du orkar nedför berget, ett sätt att visa dem respekt.
Artikelbild

| En av Røros många färgglada dörrar.

Men kommer vi över huvud taget att skönja några myskoxar? Även om Sigbjørn framhåller att oddsen är höga, 99 procent, har jag läst en Trip Advisor-recension av en besviken turist som inte sett mer än en brun prick i fjärran.

På spaning

Artikelbild

| Urval av lokala delikatesser från Trøndelag: tunnbröd med renkött, sikrom och rökt fisk från sjön Femunden.

Nu har hunden Tell, en korthårig vorsteh och vår spanare, fått vittring och försvinner tillsammans med Sigbjørn in i fjällskogen. En stund senare kommer de ut tomhänta. Ett villospår, kanske en fågel eller en kanin.  

Men äntligen ett gott tecken, fästad på en gren finns lite vit ull, fluffig som sockervadd. Men hur länge ullen har suttit här vet ingen. Blott några hundra meter bort väntar dock en uppmuntrande nyhet: en rejäl mörkbrun klump – färsk och mjuk spillning. 

Artikelbild

| Ett överdådigt utbud av lokala ostar från Trøndelag serveras till frukostbordet på hotellet.

Vi står vid en hästhage intill en bergskant. Fjällheden utanför har blivit myskoxarnas favoritplats på grund av saltet som ägaren har lagt ut till hästarna. Plötsligt: Myskoxar! En, två... tolv – och tre ungar! Man känner sig yr av lycka. 

Ögonkontakt

Artikelbild

| Myskoxarna brukar äta, sova och jaga turister, berättar vildmarksguiden Sigbjørn Frengen.

Innan vi hinner stifta närmare bekantskap börjar flocken röra på sig – uppåt, bortåt. Sigbjørn måste fatta ett snabbt beslut. Flåsande följer vi djuren i hälarna och minskar stegvis på säkerhetsavståndet. 200, 180, 150, 100 meter. Myskoxarna håller sig alltjämt kolugna, men travar obönhörligt vidare. Men vänta nu. Tre djur stannar till och tittar förstrött mot oss. Människor! Sedan slukas även de av fjället.

När hjärtslagen nästan har återgått till det normala bjuder vildmarken på ännu en upplevelse. Mitt i blåbärsriset nosar sig Tell fram till ett litet hål och i det ett bo bräddfyllt med nykläckta piplärkor. Trøndelags vilda vidunderliga fjäll är fullt av överraskningar.