Bättre säker än ledsen

Krönika

Det finns uttryck som låter knäppa när de översätts från engelska till svenska. Rubriken på den här krönikan är ett. Better safe than sorry låter bättre. Det är dock lika sant på båda språk, kan jag nu efterklokt konstatera.

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Som ni läsare förmodligen känner till vid det här laget är jag hundägare och behöver ge mig ut i alla väder och väglag. Inte alltid lika förtjust. I år har ju vintern varit minst sagt hattig, tio plusgrader varvas med tio minus. Varje gång det blir plus tänker jag optimistiskt att vintern snart tar slut, samtidigt som jag i mitt mer realistiska inre vet att slasket förmodligen kommer att frysa på.

När jag hade hästar i mitt liv var broddning av hästskor ett av de säkra vintertecknen, lika självklart som att byta till vinterdäck på bilen. Och ett år när jag bodde på landet och bonden som skötte vägen var sparsam med sandning hade jag faktiskt broddar. Men i någon av alla otaliga flyttar kom den ena bort och jag har inte kommit mig för att skaffa nya. Kanske handlar det även lite om att det är pensionärsvarning på dessa och att jag som gammal kamsportsutövare tycker att jag har bra fallteknik.

Men nu har jag fått straffet för mitt övermod och sitter här med en blå handled och en präktig sträckning i ryggen. Jag kan inte köra bil och får rulla ur sängen.

I måndags var det vacker pudersnö som effektivt dolde isfläckarna. Det behövdes inte många centimeter is för att Kalle Anka-vurpan skulle vara ett faktum. En flygfärd med fötterna rakt upp i luften och praktlandning på ryggen. Den där som är så rolig att titta på men inte lika kul att råka ut för.

Så nu tar jag mig till närmaste apotek för att inhandla smärtstillande och ett par broddar. De kostar ett par hundralappar. Det är mina lårbenshalsar värda.