Du gamle muffelgubbe som stal mitt hjärta

KRÖNIKA
annons

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

– Hej älskling, hur mår du? Haft det bra idag, hjärtat?

Jag glider ner under täcket efter en kvälls hårt jobb, och borrar in mitt ansikte i ett mjukt burr av långt, svart hår. Får en blöt puss till svar.

Under det andra täcket fnissar mannen, viskar tyst:

– Jo tack, jag har haft det fint.

Han vet. Är lyckligtvis nöjd med att vissa kvällar vara number two i kvällsritualen.

Ty det kom en hund emellan oss. En charmerande knasbytta modell äldre, hyfsat stor, full av kärlek och energi.

Först kom han bara på besök, på lagom avstånd, utanför huset. Och jag, pälsdjursallergiker och hundälskare sedan barnsben, närmade mig försiktigt.

I bakhuvudet fanns, som alltid, doktorns ord för 50 år sedan: "Carina ska hålla sig borta från pälsdjur.." Ett råd jag trotsat många gånger, vilket sällan varit lyckat.

Men nu stod han där på gräsmattan. Den blanka pälsen glänste i solen, och han var...oemotståndlig. Jag klappade lite. Och lite till. Lät honom pussa mig på kinden. Vad märkligt, det kliade ju inte! Testade djärvt att köra näsan djupt in i hans päls. Drog andan inåt, allt vad jag orkade. Och det hände – INGENTING. Inget trassel med andningen, ingen klåda!

Nu är det över två år sedan T kom in i vårt liv. Vår spexare, fystränare och muttrande muffelgubbe, som har ryckt upp oss ur soffmyset.

Vi leker kurragömma bland träden utmed gångvägen. Gör "grön gubbe" med tassen vid övergångsstället. Galopperar som två tokar över gräsmattan nedanför hyreshusen. Och jag skrattar högt mellan husväggarna, och skiter fullständigt i om folk tror att jag är galen.

Jag får leva med den knasigaste, finaste, goaste hunden i världen – och det känns som magi.

PS: Om någon kunnig inom området allergi-astma-hund tror sig kunna förklara miraklet lyssnar jag gärna. DS.

annons

Mest delat denna vecka