Henrik Norling: När trivsel blir hopplöshet

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det är härligt med mys-tv. Efter att ha sett Tina Nordström steka fisk vid Dalälven är det lätt att somna med ett leende på läpparna. Man kanske skulle köpa en sån där semiportabel stekhäll och ett par gröna stövelbyxor, och åka till fjällen nästa sommar? På morgonen har man glömt vad man tittat på, antagligen eftersom 90 procent av hjärnan går på autopilot när den här typen av program konsumeras. Men man mår någon promille bättre.

Det går ju hem med kändisar som gör spektakulära saker på tv, som vi andra drömmer om. Det verkar så lätt att bara släppa allt och göra livet lite härligare. Visst verkar det lite kämpigt att driva en gård, men Mandelmanns är ju glada jämt ändå! Du skulle också kunna sälja lägenheten, flytta ut på landet och omfamna det bohemiska livet. Om du bara ville.

Eller? Illusionen är bräcklig, oerhört bräcklig. Det blev jag varse när Brita och Kalle Zackari Wahlström gjorde feel good-program för public service nyligen. Efter att ha spenderat några dagar på en "ranch" (vad är ens skillnaden på en ranch och en gård?) i Härjedalen föreslår den ene att de ska köpa en egen häst. Nej, vi köper tre, kontrar den andra. Klipp till solnedgång.

Hallå? Vem fan har råd att spontanhandla tre hästar? Vad är det som händer? Myskänslan av att allt är möjligt förvandlas snabbt till en bitter insikt om livets hopplöshet. Nästa morgon mår man en promille sämre.

Nä, det är nog säkrast att mystitta på mute framöver. Trivselkänslan sitter nog ärligt talat ändå i drönarbilderna.

Läs mer om dessa ämnen

Krönika