Krönika: Istvan – en hjälte i gul bil

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Jag gillar att resa, och är säkert inte unik. Jag tycker dessutom att jag har blivit rutinerad på det. Jag kan stå i kö, är ute i precis lagom god tid, kan gå åt sidan när jag går av en rulltrappa, hittar bankomater, har kollat hur jag tar mig vidare och känner att jag löser det på plats om det skulle stöka till sig.

Så jag åkte med en kompis på en weekendresa häromsistens. Landade efter en lagom lång flygning, hittade en taxi och åkte in mot centrum.

Hoppade ur, tog väskorna och gick mot hotellet.

Och inser att jag glömt något i bilen. Påsen där jag brukar ha en bok, en flaska vatten, solbrillorna och just den här gången – passet.

Lätt panik, för att underdriva lite.

Kvittot låg förstås kvar i bilen. Staden har tio olika taxibolag, och de pratar inte alltid engelska. Kunde personalen på hotellet hjälpa till? Inte utan att veta vilket taxibolag.

Med Google till hjälp började vi ringa runt. ”Pratar ni engelska?”

– No.

Min kompis gick ut och kollade om han åtminstone kunde lista ut vilket taxibolag det var, och jag fortsatte ringa.

Äntligen någon som kunde engelska. Jag kunde numret på bilen och namnet på chauffören. Och jag visste var han lämnat av oss. ”Jag ska kolla”, sa kvinnan i växeln. ”Jag återkommer”.

En liten gnista till hopp tändes. Fortsatte ringa. Ingen kunde engelska.

Då.

Ringer hon tillbaka. ”Han är på väg, gå och möt honom”.

När jag springer nerför trapporna ropar kvinnan i receptionen på mig och jag ser att taxichauffören är på väg ut igen. Efter att ha lämnat påsen, och utan att ha velat få något för det. Vilken kille.

Lämpligt nog bar han samma namn som Ungerns nationalhelgon, Istvan.