Foto:

Marcus Langbrandt: En extra lång arbetsdag med guldkantad slutkläm

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens personliga åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det ringde en dam till redaktionen. Hon var upprörd. Tidningen hade inte kommit, det var fjärde gången hon ringde och hon hade blivit lovad att tidningen snart skulle bli utkörd.

Mycket att bli upprörd över, tänker du? Tja, ibland är det inte svårare än att "rätt ska vara rätt" och man ska få det man betalar för.

För visst är vi en bra väg för att få reda på vad som händer i samhället och världen i stort. Man ska kunna lita på oss, att vi levererar på alla tänkbara sätt. Att vi då inte levererar, då finns det fog för ilska och det på något sätt är ju också kärlek, att man ser hur viktiga vi är.

Det blev en ganska späckad lördag det där. I slutet av min vanliga kvällsvecka, där jag jobbade till 23 på fredagen och midnatt natten mot söndagen, sprängde vi även in ett välbesökt öppet hus. Så, jag var på plats och hälsade på trevliga människor redan till elvakaffet. Sådana gånger blir man lite som "alla känner apan, men apan känner ingen", för att ni läsare ser oss på bild i tidningen och nu plötsligt även får en röst till bilden och bokstäverna.

Men det skulle bli mer än 11.00 till midnatt under detta trevliga 125-årsfirande som pågick till långt in på småtimmarna för vissa. På vägen hem åtog jag mig att, för andra gången på kort tid, lämna hem en morgontidning till en läsare, trots att det vanligtvis inte är mitt uppdrag och om så ett stort antal timmar för sent.

Tro det eller ej, i mörkret i övrigt fanns ett upplyst hus. Där satt de troget och väntade på sin tidning. Nästan som att vänta på ett barn som varit ute och svirat för sent.

Besvarad kärlek levererades, till slut.

Läs mer om dessa ämnen

Södermanlands Nyheter