Europa står och väger. Mellan demokrati och totalitära styren, mellan samarbete/öppenhet och slutenhet/murar. Mellan krig och fred.

Historiskt är krig och konflikter något av ett normaltillstånd i Europa. Just nu lever vi i en period av fred och då är det lätt att tappa det perspektivet bakåt. Första och Andra världskriget – det senare med Förintelsen som ett ondskans oförglömliga signum, skakade vår världsdel. Förutom att miljontals människoliv så tragiskt gick till spillo lades städer i ruiner och många människor förflyttades mot sin vilja. Detta vill ingen uppleva igen.

För att minimera risken för nya krig bildades Kol- och stålunionen som senare utvecklats till den gemenskap som vi ser i dag mellan länderna. Sverige är och ska vara en given del i detta, vilket ytterkantspartier som SD och V är tveksamma till.

EU är långtifrån perfekt, men en sak är säker. Det är bättre att Europa samarbetar och går fram gemensamt än att man är oense och i värsta fall strider och krigar.

För att bidra till att styra EU i rätt riktning bör Sverige delta helhjärtat i samarbetet och hitta de rätta samarbetsparterna bland europeiska länder för att knyta allianser i frågor som vi värnar: klimatet, djurskyddet, sund mat, fredlig utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter.

När flera länder i Europa tycks kantra och extrema krafter åter gör sig gällande så får vi som värnar frihet och rättsstat inte backa eller hålla tyst. Vi vet att Putins Ryssland underblåser extremister till både höger och vänster – allt för att destabilisera och splittra Europa. Vi får inte gå på de finterna utan stå starka och enade.

Blickar vi västerut ser vi hur president Trump tvekar om Nato och det gemensamma västliga försvaret som varit så avgörande för stabiliteten i Europa och Norden. Ytterligare ett skäl för Europa att hålla ihop.

EU-samarbetet och det svenska medlemskapet är alltså värda att försvara. EU ska visa världen att vägen framåt är demokrati, jämlikhet och klimatsmart tillväxt. Då krävs tydliga liberala röster i Europa.