* Färsk oxfile importeras från Sydamerika och färskt lammkött från Nya Zeeland med flyg till Holland för vidaretransport med långtradare till Sverige.

* Råmjölken transporteras i tankbil över kommun- och länsgränser till ett fåtal stormejerier, varifrån produkter i oändlig mångfald fyller livsmedelsaffärerna.

* Levande djur i massor av alla slag transporteras över kommun-, läns- och landsgränser till ett fåtal storslakterier, varifrån de färdiga produkterna så småningom når oss.

* Torsken vi äter är fångad i Nordatlanten och Berings hav, fryst och förpackad i Kina och transporterad till Sverige. Laxen i Norge flygs till Asien för att bli sushi.

* Industrin tillämpar principen ”just in time” för att undvika lagerhållning, vilket innebär att lagret ständigt är rullande på långtradare från port till port. Godståg kan inte konkurrera.

Alla borde vid närmare eftertanke förstå att detta är helt galet ur alla synpunkter utom ur den rent egoistiskt kortsiktiga ekonomiska. Samtidigt behövs flera betesdjur för att hålla landskapet öppet och klara den biologiska mängfalden, vilket nu delvis sker genom svenska pengar via EU-bidrag. En byråkrati utan dess like. De långväga djurtransporterna är ur djurskyddssynpunkt helt förkastliga.

Men det handlar inte bara om utsläppen från själva transporterna utan även om utsläppen av ”miljöbovarna” i gruv-, stål- och cementindustin som blir följden av tillverkning av alla nya fordon och byggande av den infrastruktur som behövs. Det dröjer länge innan industrierna ställt om till koldioxidfri produktion. Växthusgaser är långlivade i atmosfären och halterna ökar snabbt om vi inte som producenter och konsumenter nu ändrar vårt beteende. Tekniken att fånga in och lagra de enorma mängderna koldioxid verkar vara en utopi tekniskt/ekonomiskt/miljömässigt.

Hur ska våra politiker kunna enas om en ekonomi med en helhetsyn som hanterar klimatkris, landskapets bevarande, biologisk mångfald, bättre djurskydd och en sysselsättning som även gynnar småorters och landsbygdens utveckling samtidigt som kostnaderna för skola, vård, omsorg, brottsbekämpnhg etcetera ska täckas? Kan vi fortsätta att leva som vi gör med en ständigt ökad BNP och stigande inflation? Hur kan man mäta att vi lever långsiktigt hållbart ekonomiskt, socialt och ekologiskt?

Vilka prioriteringar gör vi som medborgare och hur utnyttjar vi vår konsumentmakt?