Hur kommer det sig att man säger ”stad mot land” och inte ”land mot stad” när man talar om motsättningar mellan, ja, ”stad och land”? Jo, det beror ju självfallet på var man själv står i förhållandet mellan just staden och landet. Och de flesta som diskuterar frågan är ju förstås själva stadsbor. Och betraktar därför relationen utifrån ett urbant perspektiv.

För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Idag är det nästan tvärt om, 85 procent av oss bor i tätorter. Det gamla normala har blivit det nya onormala. Sådana kulturella kast sker inte utan viss anspänning som sedan tar sig uttryck i hur vi ser på världen och hur vi väljer att rösta politiskt.

Urbanisering innebär så mycket mer än att folk flyttar från landet till städer och tätorter. Det handlar förstås också om att synen på det offentliga och den personliga friheten förändras. En urban människa ingår alltid i ett mer intrikat sammanhang och är mer beroende av en rad olika samhällsfunktioner. Man förlitar sig på att det finns poliser, fungerande snöröjning, handikappramper, hjärtstartare, cykelvägar och trafikljus som slår om till rött. Den urbana människan är så van vid att leva mitt i en kulturell skapelse att hon knappast kan tänka sig ett liv utanför. Och har därför följdriktigt också varit mer lojala mot samhället och dess makthavare.

Vi lantisar är däremot mer utelämnade och vana att själva klara biffen, som man säger. Vi ger hellre vårt köksavfall till skatorna än lägger det i de kommunala bruna soptunnorna. Vill vi bygga en koja i skogen – så gör vi det – utan bygglov. Får vi plötslig hjärtsvikt så dör vi. Svårare än så är det inte.

Detta oberoende gör oss också mer avoga till allt sådant som andas överstatlighet, kommunal byråkrati och överdriven omsorg och är kanske därför även mer benägna att rösta på sådana populistiska partier som just gör en poäng av att vara mot ”etablissemanget”.

Resonemanget här är nu givetvis en grov generalisering men har ändå vissa poänger. Det handlar om att i grova drag förstå människans grundläggande strävan efter trygghet, frihet och oberoende och oviljan mot beslut som vi upplever tas alldeles för långt ovanför våra huvuden.

Det finns en klar tendens att – ju längre vi befinner oss från den relativa makten (Nyköping, Stockholm, Bryssel eller Washington) – ju mer abstrakt uppfattar vi de beslut som fattas där. De relativa avstånden till var beslutsfattandet sker ger i sig upphov till en distans – för bägge parter – för såväl beslutsfattarna som för dem det beslutas om.

För att följa upp resonemanget räcker det med att titta på hur vi röstade i valet 2014 – SD var klart överrepresenterade på landsbygden och i små kommuner. Och nu, i takt med nya opinionsmätningar som visar på ökat stöd för ytterligheterna, blir den stora knäckfrågan förstås hur de mer etablerade och demokratiskt-liberala partierna ska positionera sig inför valet 2018. Det börjar nämligen bli hög tid att titta närmare på och bemöta frågan om varför alltfler svenskar, inte bara vi lantisar, upplever ett allt större främlingskap i staten Sverige?

Max Kern