För att hejda klimatförändringarna, måste fokus nu vara på att snabbt och kraftfullt minska utsläppen. Symbolpolitik som att utlysa klimatnödläge bör inte vara i fokus.

Göteborg, Helsingborg, Malmö, Stockholm och åtskilliga andra kommuner diskuterar om de borde utlysa klimatnödläge, ofta utifrån medborgarförslag. Flera organisationer menar även att regeringen borde utlysa nationellt klimatnödläge. Fores tankesmedja har därför granskat effekterna av klimatnödläge där det införts. Det imponerar inte.

Storbritanniens nödläge infördes efter att en parlamentarisk motion från oppositionen bifallits; ett icke-bindande tillkännagivande som inte heller haft någon påverkan på brittisk klimatpolitik. Dagen efter (!) att Kanadas regering utlyst klimatnödläge godkände de en massiv pipeline för ökad produktion av olja från tjärsand, med förvärrad klimatpåverkan som följd. De båda exemplen visar att utlysandet av klimatnödläge är mer av en politiskt ploj istället än den starka politiken klimatfrågan kräver. Vi ser inte heller någon skillnad i klimatagerande mellan städer som utlyst nödläge och de som inte gjort det.

För att ett klimatnödläge ska få reell betydelse bör det först i lag definieras vad det innebär; vem har mandat att göra vad och under hur lång tid gäller detta nödläge? Det tar tid, och vi har bråttom i klimatfrågan vilket är ett skäl till att inget av partierna, ingen miljöorganisation och inga juridiska aktörer föreslog att klimatnödläge ska införas som begrepp när klimatlagarna togs fram.

Krutet i klimatfrågan bör läggas på faktiska, långtgående utsläppsminskningar. Här har Sverige som föregångsland och landets kommuner en viktig roll ­– våra klimatmål är ambitiösa och vi vill inspirera omvärlden att minska sina utsläpp.

Riksdag och regering måste också visa att de tar Klimatpolitiska rådet på allvar. Rådet konstaterar att utvecklingen går alltför långsamt; utsläppen minskar med mindre än 1 procent per år vilket måste öka till 5–8 procent per år för att nå målen. De ger 16 rekommendationer för hur politiken kan skärpas och förtydligas, med fokus på transporter. Om inte rekommendationerna följs, försvagas klimatlagen och utsläppsmålen. Miljöorganisationer och klimatengagerade individer bör kräva konkreta utsläppsminskningar snarare än till intet förpliktigande utlysningar av klimatnödläge.

Signalpolitikens tid är över. Nu behöver vi en stark klimatpolitik full av åtgärder och verktyg ­– för vi har ett reellt och akut klimatnödläge.