Yrvaket börjar nu alltfler ställa sig frågan vad populismen innebär. Om den är demokratisk eller inte. Hur den uppstår? Varför vissa försvarar den – andra inte. Å ena sidan sägs det att det är en folklig gräsrotsrörelse i uppror mot elit och etablissemang. Å andra, att det handlar om en nationalistisk rörelse som nu tar tillfället i akt att samla poäng på de spänningar som oundvikligen uppstår i ett öppet och pluralistiskt samhälle. Bägge dessa tolkningar har givetvis sina poänger.

Samtidigt ska man inte glömma att populismen också lever på en politisk marknad där det "til syvende og sidst" är ”vi” som ger den dess svängrum. Populismen uppstår alltså inte ur ett vakuum utan finner grogrund där det finns underlag. För det är framförallt känslor av otrygghet och hopplöshet som den livnär sig på. Det är när vi känner oss vilsna och upplever att ingen tar vår verklighet och våra bekymmer på allvar som den får näring att växa. Populismen letar på så vis efter våra frustrationer och saluför först därefter sina idéer som utlovar lindring. Det är framförallt också här den skiljer sig från den mer etablerade politiken som oftast ändå står på någon slags ideologisk grund.

Populismen har ingen grundövertygelse utan äger snarare förmågan att lyssna efter vad som saknas – viftar först därefter med sina ideologiska fanor och slagord. Därför kan den också tala om sig själv som verkligt demokratisk och proklamera att den främst har folkviljan som ledstjärna. Populismen arbetar med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan kan spela den i händerna. Den talar därför med hjälp av desinformation och lögner till känslor som ligger latent hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen kränger idéer på samma sätt som krämare kränger varor. Och därför säljer de heller aldrig något som ingen vill ha utan letar hellre i skrymslen efter sådant som andra inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som den kan kapitalisera. Populismen arbetar med politik som en mäklare på de finansiella marknaderna – men här gäller det framförallt att tjäna röster. Att populisterna sedan kan vara ohederliga, sluga och dessutom komma undan med det, uppfattas inte sällan av de godtrogna som ett kvitto på att de även varit smarta. Här råder samma krassa moral som i finansvärlden.

Populismen uppskattas även därför att den har mage att ifrågasätta den goda smaken och därför äger ett större register som den kan spela brallorna av den etablerade politiken med, vilka då snarare uppfattas som tafatta och kraftlösa. Populismen visar hellre fingret åt överheten, den goda smaken, det politiskt korrekta och talar framförallt till dem som upplever sig överkörda eller marginaliserade. Och talar därför också stundtals till väldigt många när de lockar med att ge röst åt dessa kuvade. Men framförallt strävar de efter den egna makten och helgar de medel som krävs för att få den.

Max Kern