Fredrik Lundgren (L) oroas på debattplats i SN den 6 mars över de antiliberala tendenser som är på frammarsch. Det är nu inte bara Liberalerna som oroas över detta utan troligen alla som värnar ett öppet samhälle. Därmed också sagt att ansvaret för att förstå och adressera denna utveckling faller tungt på samtliga frisinnade liberala demokrater.

För att styra utvecklingen rätt är det nödvändigt att först vända blicken in mot själva roten till det som sker. Vi måste skärskåda det liberala samhällets utveckling och slagsidor och försöka förstå vari missnöjet ligger. Motståndet mot frihet och öppenhet har alltid funnits och har skapat stor splittring och startat flera storkrig. Men varför samlar dessa antiliberala synsätt nu återigen kraft?

Lundgren menar att det vi nu främst bör oroas över är att liberala grundvärderingar allt mer ifrågasätts, sådant som ”mänskliga rättigheter, självständiga och starka domstolar, en fri, oberoende och granskande press, globalisering, frihandel, tolerans, minoriteters rättigheter och jämställdhet mellan könen”.

Man kan dock undra hur tungt alla dessa storstilade liberala idéer väger i en verklighet som kanske upplevs som allt mer hotad?

Ja, vad betyder egentligen de stora orden när vi dagligen kan läsa om stenkastning mot blåljuspersonal, dödsskjutningar, pensionärer som inte får tillräckligt med mat… Ja, överhuvudtaget när vi hör att våra samhällsinstitutioner inte längre förmår leverera? Cancerpatienter som inte får vård, poliser och ett rättsväsende som backar för hot, en skola som inte förmår att lära ut kunskaper! Ja, vad betyder då allt tal om rättigheter och universella värden? Det är när upplevelsen att det liberala samhället misslyckas i vardagen som de populistiska, socialkonservativa och auktoritära rörelserna får förnyad kraft.

”Kampen måste tas på arbetsplatsen, vid middagsbordet och i grannskapet”, skriver Lundgren. Visst! Att fortsätta kämpa för ett öppet samhälle måste vi alltid göra. Men kampen kan ju självfallet inte bara föras bland de redan frälsta – utan framförallt bland dem som nu är på väg att vända de liberala värderingarna ryggen. Och dessa vinner vi inte tillbaka genom att upprepa gamla litanior.

Därför behövs självrannsakan snarare än att ännu en gång entydigt hävda den liberala tankens universalitet. Det är ju delvis detta liberala högmod som nu är under attack och motståndet bemöts kanske inte bäst - med de amerikanska demokraterna och Hillary Clinton i färskt minne – genom att visa på ytterligare oförstående och ointresse för de egna bristerna.

Vill man nå framgång gäller det framförallt att kunna laga efter läge! Och ibland kanske man helt enkelt måste ta ett steg tillbaka för att överhuvudtaget komma framåt.

Max Kern