Den psykiska ohälsan bland ungdomar har i Sverige ökat mer än någon annanstans i västvärlden. I återkommande artiklar i medierna beskrivs detta. Det har man skrivit nu i 20 år. Men ingen har hittills presenterat någon lösning på problemet. För att hitta en fungerande lösning krävs att man känner till orsakerna. Och orsaken i detta fall är strängt tabubelagd. Då är det naturligtvis omöjligt att vidta de åtgärder som krävs.

Man skyller på mobiler och hårda krav i skolan, men det är inte där problemet ligger. Det verkliga problemet är bristande självkänsla. Vi är nakna men ser det inte. Utan självkänsla blir man lätt ett offer. En person utan självkänsla är som en sittande fågel för alla upplevda krav. Det resulterar i att man fokuserar helt på sig själv. Lägger all tid och energi på att oroa sig för att inte duga. Det blir en ständig jakt på bekräftelse. Det är det som skapar stressen. Och sin tur den ohälsan.

Vi har skapat ett narcissistiskt, inhumant, kärlekslöst samhälle där status går före allt. Som bygger på att samhället tar hand om barnen för att föräldrar ska kunna ägna sig åt sig själva. I Sverige lever den ensidiga betoningen på den fysiska hälsans betydelse för spädbarn fortfarande kvar. Varför har vi inte tagit till oss kunskaperna om de första årens betydelse för barnets mentala hälsa? Att säga att barn inte bör lämnas till dagis före två års ålder är som att svära i kyrkan. Vanligen lämnas barnen till institution redan före ett års ålder.

Vi sätter materiell standard först, behandlar barn som ting och förstår inte att känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Och vilken roll det spelar för barns förutsättningar att växa upp och utvecklas till trygga, harmoniska och självsäkra individer. Den viktigaste tiden i en människas liv är upp till tre år. Då formas människan. En bristfällig interaktion i tidiga år är oftast orsaken till psykiska problem senare i livet, till exempel anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner. Hur ska ett litet barn kunna tro att det är älskat om det blir bortvalt av sin egen mamma?

Föräldrar tror att förbehållslös kärlek är detsamma som inga krav alls. Man tycks inte heller förstå skillnaden på äkta självkänsla och spelad självkänsla. Det blir en ond cirkel där barnen formas till kärlekstörstande bekräftelsejägare som jagar ”likes”och fortsätter i den rollen även som vuxna föräldrar. Nu har vi målat in oss i ett hörn och få vill inse det.