”Men borde inte du som offentlig person tåla lite skit?” frågar reportern sin kvinnliga chefredaktör Eva Burman i en intern intervju i SN (8/7-2019). I artikeln omskrivs hur Burman mottar flera dödshot årligen varav ett särskilt, vilket Eva Burman själv polisanmält, får störst utrymme i artikeln.

På frågan om huruvida man som offentlig person ska vara beredd på att ta emot skit svarar Burman ”Jo. Skit. Men inte hat och absolut inte hot.”. Mitt hjärta brister. Jag önskar så att Eva Burman kunde tagit mod till sig och svarat nej på frågan. För var drar vi gränsen mellan ont och ont? Jag håller inte med henne. Därför svarar jag nu, med hjälp av Elin Eks alter ego Grynet, i Eva Burmans ställe - Svaret är nej: vi tar ingen skit.

Demokratins (vad nu demokrati betyder i vår tid, snart är begreppet urholkat och omöjligt) utövare ska inte behöva utstå kvinnofientlig så kallad ”skit” av någon sort. Alla ska få göra sitt jobb: kvinnor, icke-binära och män. Inte utan motstånd, men för att plagiera Burman själv - det är ju skillnad på motstånd och skit.

Oavsett om att arbeta offentligt betyder att skapa opinion eller ombesörja äldre människors sista tid i livet med ömhet, spela fotboll eller förvalta en aktieportfölj så tror jag att vi alla hemskt gärna skulle göra det utan att behöva ”ta skit”. Som blivande svensklärare för gymnasiet vet jag att det finns långt fler sätt att uttrycka sina åsikter på än att misshandla verbalt. Och vi kan inte förneka att just kvinnor med makt är särskilt utsatta.

Hemskt ledsen reportern, dödshotare, Eva Burman och världen. Men jag är för ett samhälle där såväl chefredaktörer som andra yrkesverksamma och arbetslösa, oavsett kön och identitet, kan och kommer att fortsätta prata, arbeta och inta maktpositioner i samhället.

Jag skulle säga att frågan ursprungligen är helt fel ställd av reportern - ty skulle reportern ha ställt samma fråga till en manlig chefredaktör? De frågor reportern egentligen borde ha ställt till Burman är om hon tror att hennes manliga motsvarande kollegor får samma sorts dödshot som hon får ta emot flera gånger årligen? Eller om det kanske är lite sorgligt att ett offentligt anlete ska behöva dra med sig så mycket ”skit”? Och dessutom; även om det så att säga bara är ”skit” som får/ska/bör räknas med att tas emot - är det inte obehagligt för vem som helst, oavsett könstillhörighet, att behöva utstå trakasserier och verbal aggressivitet? För att inte tala om att behöva bli ifrågasatt av sin manliga medarbetare när man yttrar sig i fråga om flera obehagliga erfarenheter...

Heja demokratins förkämpar. Men syna gärna era egna interna frågeställningar och lyft blicken innan ni gör anspråk på feministisk medvetenhet. För det är skillnad på feminism och feminism. Dessutom kan man ju ställa sig frågan hur oberoende journalistiken verkligen opererar när en tidning omskriver och redigerar sina egna interna förhållanden.