I Nyköping ömsar ansvaret för kommunens sköra och marginaliserade medmänniskor skinn. Träffpunkten sätter punkt och Eskilstuna stadsmission ska sätta igång. Undran och oro: Hur kunde det bli så här? Ansvaret bollas runt. Nu meddelas att Träffpunkten-styrelsen lyckas hålla öppet till nyår. Gott. Men kanske ett soppkök i S:t Nicolai kan behövas framöver.

Träffpunktsfrågan blixtbelyser en utmaning i vårt samhälle: förhållandet mellan det offentliga/politiska uppdraget och civilsamhällets beredskap att bygga tillit och gemenskap: maktens relation till marknivån.

Vad är samhällets grund och styrka? Jo, det är medborgarnas samhörighet och engagemang, till exempel idéorganisationernas påhittighet. Samhällskraften ligger hos SPF, PRO, NBIS, IFK, Missing People, Verdandi, Träffpunkten och så vidare... Politiken är i denna mening en överbyggnad för ledning och organisering av samhället.

Civilsamhället bär samhället, ser till att demokratin försvaras, tilliten djupnar och gemenskapen stärks. Ibland gör civilsamhället sådant som politiken borde göra. Till exempel den markbaserade närheten och vänskapen med dem av oss som saknar hem, jobb, självkänsla – våra ”utslagna”. Vårt samhälles ledning har, oavsett partifärger, problem med klyftorna i landet och vår nyfattigdom. Halten i ett samhälles styrka är dess förmåga att omfamna sina bräckligaste individer. Romska ”tiggare” och svenska samer kan vittna om vår oförmåga därvidlag.

I vårt land krymper många politiska partier. Medlemsantal sjunker, kanslier behöver försörjningsstöd (statsbidrag). Också kyrkor smalnar av och riskerar att slutas in i sig själva i organiserande och förvaltningskrångel.

Träffpunkten i Nyköping växte fram inom civilsamhället. När diakonissan Irene på 70-talet delade ut matkassar hävdade kommunledningen att det saknades hem- och brödlösa. 2019 är matkassarnas tid ute. Fattigdomen skall infinna sig inom reglerad arbetstid.

Nu är tid att politiken och offentlighetens myndigheter och civilsamhället med sina idéorganisationer söker träffpunkter: mötesplatser för tillitsfullt samarbete. Om detta inte sker – då är vi alla illa ute. Precis som våra hem- och brödlösa.