Jag vill hålla på med skådespeleri. Jag önskar att jag kan hinna utvecklas och gå en bra scenskola någonstans i Sverige. En dag kanske jag hade fått vandra nerför Valhallavägen och kliva in på Stockholms Dramatiska Högskola.

Kanske hade jag velat studera vidare. Tro att det spelade någon roll. Kanske hade jag då levt i självdestruktivitet, byggt ett luftslott av konsumtion och ägodelar. Kanske hade jag gift mig med någon jag älskar. Kanske hade jag gift mig av fåfänga och ångrat mig sen.

Mitt liv hade inneburit vissa varma dagar. Med glass! Åh, så gott! Värme på sommaren och iskalla vintrar med snö och djupfrysta sjöar.

Jag drömde inte om de bränder som nalkas oss. Jag drömde inte om naturkatastrofer och flyktingströmmar till eller från Sverige. Antagligen blir det både och. Jag drömde inte om förlust av vatten och el. Jag drömde inte om obekvämlighet.

Det som skulle bli kommer inte att bli. Jag vet det i hjärtat. All forskning menar att 1,5 graders uppvärmning mer är en dröm än ett verkligt mål. Trots det så fortsätter jag kämpa.

För visst kan det vara så att vi överlever och lever gott i många år framöver. Jorden är trots allt stor och alla kommer omöjligt att drabbas samtidigt av klimatförändringar. Det kommer vara kluns här och kluns där.

Men det lär inte bli några barn för mig. Jag vågar inte bjuda hem någon till den här världen i det här läget. Jag skulle inte klara av att se mitt barn i ögat trots allt jag gjort det senaste året för att lyfta denna fråga. Trots alla möten jag drivit fram. Trots att ett av kommunalråden faktiskt lyssnar på mig och bekräftar mitt engagemang. Trots att äldre vuxna som jag respekterar tar frågan på allt större allvar.

Jag hör forskningen och jag vet att det redan är för sent. Det är sanningen. Vi har förstört den här planeten.

Förlåt. Pigga upp mig. Jag vet att jag borde le efter en strejk med 500 Nyköpingsbor. Men jag känner bara hjärtat sjunka och pulsen slå. En dag skulle jag spela på Dramaten. Jag får drömma en dröm om det i natt.

Vissa nätter är så här. Ändlös sorg. Det är den här känslan som fick mig att börja engagera mig. Tårar från besvikelsens generation. En värld vi älskar som vi förstört. Jag hjälpte till att trasa sönder den. Och mänskligheten fick betala sitt pris till sist. De fattiga först och sist de rika. Men alla ska få betala.

Vänta bara.