Åker med Karin, 4,5 år, i baksätet. Vi har gått på Sörmlandsleden. Hon är gärna i skogen, det är skönt, finns mycket intressant att titta på och prata om. Plötsligt står det bilar i vägkanten och en skogsmaskin jobbar en bit in från vägen. "Här hugger dom ner skog", säger jag. " Dom gör så att det inte finns nån skog!" ropar Karin.

Av barnen får vi höra sanningen. Dom gör så att det inte finns någon skog, här kommer aldrig mer att finns någon skog, inte om du frågar Karin eller mig. Skogsägare och makthavare kan prata om ansvarsfull skogsvård och allt vad det kallas men faktum kvarstår: En skog med sitt myller av liv återuppstår aldrig med dagens ”skogsbruk” – det blir tätvuxna barrträdsplantager, där varken Karin eller många av de som lever i skogen har något att hämta.

Det går fort nu med skogarna, skogsmaskinerna tuggar på, kalhyggena brer ut sig med sönderkörd mark och berg av rishögar.

Det är väl romantiskt att önska att barnbarnen ska kunna röra sig fritt i skogen, som min generation och alla generationer före oss har fått göra. De får glo på en ipad med film om skog. Ljud kan läggas på, doften blir svårt att få till, liksom möjligheten att få sitta på en mossig sten för att vila.

Finns det ingen gräns för hur mycket natur vi i vår tid ska tillåta oss att skövla? Vi vet hur till exempel insekterna försvinner i snabb takt, eftersom vi utplånar deras livsmiljöer, samtidigt skapar vi enorma ytor med monokulturer av barrträd, där bara granbarkborren och skogsbranden trivs.

Jag försöker inte förklara för Karin, undviker lögnen ”Dom planterar ny skog sen” och låter oss byta samtalsämne.

AEH