Krönika av Sandra Nordin Jag minns hur det var i början på Facebook. Det delades matbilder av varierande kvalité, det var barnbilder högt och lågt och det var styrkekramar som skickades åt alla håll och kanter. Nu har det sociala mediet ändrat karaktär. Nuförtiden delar människor företags, organisationers eller andra människors åsikter. Och så gnälls det. Det gnälls något så fruktansvärt.

Det gnälls så mycket så jag nästan blöder ur ögonen ibland (och nu gnäller jag - jag vet.) I diverse slutna grupper gnälls det om överfyllda sopcontainrar, om katter som stryker ute i folks trädgårdar, om felparkerade bilar, om pallade äpplen, om reklam i brevlådan. Ja, det gnälls om allt. En stor mängd människor har dessutom förvandlats till någon typ av vardagsgestapo som anklagar andra människor på nätet för att göra diverse otyg. På Facebook har det mesta blivit strängt förbjudet och alla bör hängas ut för minsta oförätt. Det har blivit förbjudet att som brevbärare råka lägga någons post fel och att som naiv 6-åring plocka blommor som råkade vara någons vackra sommarplantering. Det har blivit förbjudet att skator river upp överfyllda soptunnor och äter godsakerna. Glömmer du plinga när du cyklar förbi någon i för hög fart, ja då kan du minsann hängas ut! Likaså om du kör gräsklipparen efter klockan 21 en fredagskväll.

På Facebook har det plötsligt blivit förbjudet att vara en smula mänsklig. Det är visserligen ytterst mänskligt att gnälla, men jag börjar tro att detta utbredda gnäll kommer ta död på allt vad sociala medier heter.

För när känslan blir magknip när man scrollar genom sitt flöde i sociala medier, då slutar man snart att scrolla...