Sverige blir alltmer tillåtande till entreprenörskap. Utvecklingen i näringslivet har gått från 1960- och 70-talens dominans av större företag till dagens mer mångfaldiga bild. Allt färre orter kan förlita sig på en, stor industri som ”hela bygdens försörjare”, samtidigt som teknisk utveckling och globalisering banar väg för alltfler innovationsdrivna småföretag. 

Och tur är väl det, för jobbtillväxten finner vi inte i de större bolagen. Hela fyra av fem jobb skapas i små och medelstora företag med upp till 250 anställda. Därför är det en viktig samhällsfråga att uppmuntra entreprenörskap och innovativt tänkande generellt, men särskilt bland barn och unga. Där kan skolan bidra med mycket i att tidigt visa på företagsamhet som en möjlig yrkesbana. 

Men. Basindustrins export –  av bland annat stål, järnmalm, trä och papper – utgör fortfarande en betydande del av svensk ekonomi, närmare bestämt 33 procent av BNP. Vår andel av den globala marknaden minskar dock i takt med hårdnande konkurrens från fler länder – från 1,6 procent år 1995 till 1 procent av världens totala export i dag. Alltså behöver också de stora företagen uppfattas som lockande för entreprenörer, innovatörer och kreativt tänkande individer, personer som i dag ser eget företagande som enda chansen att få utlopp för sin kreativitet. Eller enda sättet att slippa kvävande strukturer eller ledarskap. 

Vi behöver ett klimat som främjar ”intraprenörskap”. Flera av de större svenska bolagen har förstått detta. Saab har interna miljöer och testlabb för kreativ idéutveckling och Ericsson har skapat Ericsson Garage, en öppen miljö där anställda möts med externa forskare, studenter etcetera för att få till möjliga innovationer och affärsidéer. Man inser att det behövs för att konkurrera med de bästa. Och så behöver nog hela industrin resonera. 

För utan den kreativa kraften på insidan tappar man i konkurrenskraft, gentemot andra i branschen och i exporten globalt. Så vad är då rätt miljö för intraprenören? Enligt personer som själva arbetar med frågorna sitter det avgörande i ledarskapet – en förmåga att skapa högt i tak, där folk får ta ut tankesvängarna utan att vara rädda för att det ska bli fel. Där konflikträdsla inte får stå i vägen. Men kanske mest av allt mod. Mod att våga testa, att våga släppa taget men ändå inom tydligt givna ramar. 

Låter det som sinnebilden av vad Sverige står för idag? Nä, tänkte väl det. Ändå är det dit vi måste gå, för vi vill ju vara kvar i den globala matchen!

 

Anna Lövheim är opinionsbildare i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.