”Hinduismen är en djupt humanistisk religion”, sa universitetslektorn till mig under ett samtal i New Delhi. ”Det är humanismen som präglar umgänget indier emellan”. Han ville pränta in orden i mig. Allt för att jag inte skulle få ”felaktiga” uppfattningar om det spretiga och myllrande livet på subkontinenten, svårförståeligt för en västeuropé.

Samma mantra i olika tonlägen upprepade universitetsutbildade indier vid flera tillfällen varje gång jag besökte Indien. Det intressanta är att de lantarbetare och gruvarbetare som jag arbetade tillsammans med hade en helt annan uppfattning. Hinduismen som den utövas och predikas av Indiens makthavare är en förtryckarreligion. Hindunationalismen är ett maktvapen mot oliktänkare, främst mot landets stora muslimska minoritet, omkring 190 miljoner indiska medborgare, och den mycket stora gruppen indier (fler än 200 miljoner) som är daliter, de vi ofta känner som kastlösa eller oberörbara: de på samhällsstegens lägsta pinne.

Framtiden är dyster för dem som låtit sig födas av ”fel” föräldrar eller inte håller tand för tunga och följer maktens direktiv efter valsegern för hindunationalisterna under ledning av Narendra Modi. Modis stridsrop sedan länge är ”Den som inte är med mig är mot mig”, fiender alltså. De är ”antinationella” enligt Modis språkburk. För att sätta dem på plats används all kraft som ”behövs”: trakasserier, brutalt våld och mord. Hinduiska extremister lynchar muslimer på öppen gata.

Narendra Modi vill inte bli påmind om sin egen inblandning i pogromen på muslimer i Gujarat år 2002. Han var då Chief Minister i Gujarat. 2 000 muslimer slaktades i ett massmord stött av delstatens regering. Modi var då medlem i det högerextremistiska och ultranationalistiska sällskapet RSS.

Indien är ett hårt klass- och kastsamhälle. Indien är formellt världens största demokrati. Men verkligheten är den att de folkvalda accepterar barnarbete och slavarbete. De accepterar att 500 miljoner saknar toalett, att 600 miljoner saknar rent dricksvatten, att 400 miljoner saknar elektricitet.

Verkligheten är också att Indien har svårt korrumperade myndigheter enligt det globala antikorruptionsinstitutet Transparency International. Korruption drabbar alltid de fattigaste hårdast.

Bilderna av Indien är otaliga, allt beroende på vilken politisk utsiktsplats betraktaren befinner sig. Man kan som SN:s ledarsida 3 juni, bländas av den indiska regeringens propagandaprognos att landets extrema fattigdom ska vara utrotad år 2031.

Lästips:Aravind Adiga: Den vita tigernArundahti Roy: De små tingens gudArundahti Roy: Kapitalismen – en spökhistoriaSalman Rushdie: MidnattsbarnenVandana Shiva: Krig om vattnetU.R. Anantha Murty: Samskara – rit för en död man

Fotnot: Ulf-Göran Widqvist (S) är författare och småföretagare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.