Statsminister Stefan Löfven levererar en av sommarens mer ospännande nyheter, att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) blir Sveriges kandidat som EU-kommissionär. Även om detta öppnar dörren för en ommöblering i regeringen inför hösten, är detta så där lagom ospännande.

Ylva Johansson är onekligen en veteran i regeringssammanhang, och den rutinen är inte så tokig att ha när kommissionen ska formas och dess uppdrag formuleras. Precis som Stefan Löfven sade på presskonferensen har den nya kommissionen att utgöra en motvikt mot de krafter som försöker dra isär unionens medlemsländer.

Samtidigt är Johansson ingen minister som kan säga bidras med en stigande förväntanskurva. Det kan till och med vara svårt att hitta tillräcklig entusiasm bland de egna partisterna. Det här är politikens kött och potatis, men inte så mycket till sås eller grönsaker. Det hade varit mer intressant och mer spännande om regeringen hade levererat en kandidat som hade tillfört något mer oväntat. Kanske något så enkelt som en annan partifärg. Hittills har Sverige haft två socialdemokrater, Anita Gradin (1995-1999) och Margot Wallström (1999-2010), samt en liberalpartist, Cecilia Malmström (2010-2019).

Med Ylva Johansson fortsätter den svenska trenden med enbart kvinnor som kommissionärer. Den tillträdande kommissionsordföranden Ursula von der Leyens hade uppmanat varje medlemsland ska nominera två kandidater, en man och en kvinna, men hade enligt Löfven bett Sverige specifikt om en kvinna.

Hon blir den tredje socialdemokraten av fyra möjliga kommissionärer som Sverige nominerar. Med bilden av svensk politik framför sig, där regeringen i stora delar är bunden till det som januariavtalets innehåll föreskriver, är nomineringsmakten till EU-kommissionen ett eget revir, något som övriga partier får svälja. Där är det där omtalade målet att bryta med blockpolitiken tydligen ointressant.