Ölandskommunerna Borgholm och Mörbylånga folkomröstade om en kommunsammanläggning i samband med Europaparlamentsvalet. Trots att ja-sidan närde viss medvind inför valet, blev det – precis som när man prövade att folkomrösta om sammanläggning 2009 – ett tydligt nej till ett sådant giftermål. Gräsrötternas budskap är otvetydigt. De fyra gånger det folkomröstats om kommunsammanläggningar under 2000-talet, har berörda invånare sagt nej. Tillfrågas folket, föredrar de att köra på i egen regi.

Kontrasten är stor när vi riktar blicken mot inställningen hos rikspolitikens politiska eliter. Flera motioner har lagts i riksdagen där motionsläggarna vill utreda förutsättningar för en kommunsammanläggningsreform. Tunga fackförbund, ett par riksdagsmän liksom stockholmska finansborgarråd har dessutom skrivit debattinlägg som argumenterar för behovet av en sådan reform.

Om mannen/kvinnan på gatan är skeptiska till storkommuner, men politiska eliter är pigga, vad säger då den samhällsvetenskapliga forskningen? Med tanke på tilltron till sammanläggningarnas potential få till stordriftsfördelar och därmed möta kommunernas framtida utmaningar, är det kanske lite överraskande att den internationella forskningen faktiskt manar till återhållsamhet med sammanläggningsverktyget.

Förra året sammanfattade den portugisiske statsvetarprofessorn Antonio Tavares denna forskning genom att säga ungefär att, visst, en del studier pekar på fördelar. Men de gäller ofta kommunsystem som från början är mycket fragmenterade – och dessutom tenderar vissa vinster vara av övergående karaktär. Tavares menar att den optimism man ser i statliga utredningar som föregår reformerna, sällan motsvarar de slutgiltiga utfallen. I en annan artikel, också från 2018, når statsvetarna Linze Schaap och Niels Karsten en liknande slutsats. De skriver att sammanläggningar är ett överskattat verktyg för att möta kommunsektorns utmaningar.

På motsvarande sätt skriver Joshua McDonnell, i en pinfärsk sammanfattning av forskning som uteslutande tittar på demokratieffekter, att vi kan vara ganska säkra på att kommunsammanläggningar har negativa demokratikonsekvenser.

I fallet kommunsammanläggningar verkar vi alltså befinna oss i den något ovanliga situationen där motsträviga medborgare – åtminstone till del – har forskningen på sin sida. De politiska eliterna, å sin sida, åtnjuter inte riktigt samma stöd för reformen i befintlig evidens.

Fotnot: Gissur Erlingsson är biträdande professor vid Linköpings universitet, Gnestabo och fristående krönikör i SN.