I den översyn av socialtjänstlagen som pågår ingår kravet att stärka barnets rättigheter och “barnets bästa” i de beslutsprocesser som genomförs. I det senaste tilläggsdirektivet ingick en anmodan från regeringen att studera hur våra nordiska grannländer har “hanterat förhållandet mellan barnens rättigheter och vårdnadshavarnas bestämmanderätt” i lagstiftning.  

För en tid sedan uppmärksammade DN det hjärtskärande fallet Lilla hjärtat, det smeknamn som barnet hade fått av socialtjänstens handläggare. När hon nästan tre år senare efter en kammarrättsdom skulle återbördas till sina föräldrars vård gick det mesta fel. Flickan dog i sina biologiska föräldrars “vård” innan hon hunnit fylla fyra år.  

Fallet är brutalt upprörande, även om det till synes inte har begåtts direkt formella fel. Men bedömningen att låta barnet komma tillbaka till sina biologiska föräldrar - med en missbrukshistoria och där fadern tidigare hade bedömts som direkt farlig för barnet - visade sig vara fatal (DN 8/3).  

  

Varje barn är en individ, varje fall är ett enskilt. Sorgen över det enskilda fallets jävlighet får inte hindra oss från att söka mer generella svar på hur fall som det nämnda aldrig mer ska kunna bli.  

I samband med uppmärksamheten lovade såväl socialminister Lena Hallengren som moderatledaren Ulf Kristersson att “placerade barns” rättigheter måste stärkas, bland annat via en ordning med obligatorisk prövning av vårdnadsöverflyttning, att familjehemmet får vårdnaden om barnet (DN 11/3). Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson fyllde på med krav på att det ska bli lättare för familjehemsföräldrar att adoptera barnen och att det, i fall som Lilla hjärtat, måste vara möjligt att ta bort kravet på rätten till umgänge mellan barnet och dess biologiska föräldrar (Expressen 13/3). 

 

Bedömningarna av barnets bästa måste hanteras någorlunda lika i landets socialtjänster och de rättsliga bedömningarna likaså. Det är lättare sagt än genomfört. Varje fall har sina förutsättningar. Med vilken säkerhet ska man kunna garanterat att ett missbruk definitivt har upphört? Hur ska allvarlig psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos föräldern kunna bedömas med barnets bästa för ögonen? Svaret är inte givet. Tjänstemän och politiker som hanterar dessa frågor måste ha kunskap och tillit till de metoder, arbetssätt och rutiner som gäller.

 

Det finns samtidigt skäl att uppmuntra inhemska adoptioner i större utsträckning, ibland också för att garantera avstånd till föräldrar och släkt som kan inverka skadligt på barnen. Den biologiska kopplingen kan aldrig vara så viktig att det är barnet till stor skada.   

Det här kan också sägas vara en fråga om de så kallade IS-barnen, vars biologiska föräldrar har ägnat sig åt islamistisk terrorism. Då talar vi inte bara om ett skydd för barnen från radikaliserade föräldrar, utan även den släkt som gav utrymmet för radikalisering.

 

Staten är inte med automatik en bra vårdnadshavare. Minns efterkrigstidens fosterbarnsskandaler och efterföljande ursäkter och skadestånd. Men lagar, kunskaper och normer för barnuppfostran har förändrats på 70 år. Barnets rättigheter är i dag tydligare och starkare.

  

Kraven är och ska vara skarpa i de fall där stat, kommun och myndigheter använder sin makt för att skydda ett barn från dess biologiska föräldrar. Det är inte ett lätt beslut, men ett av de viktigaste uppdrag som våra sociala myndigheter har, att värna den mest utsatta.