För bara några dagar sedan förbjöd myndigheterna i Berlin att skådespelare spelar amerikanska gränsvakter vid den gamla gränsövergången Checkpoint Charlie, mellan öst och väst. De utklädda anses trakassera turister som vill ta bilder på dem historiska platsen - och kräva betalt för att synas på foton.  

För 30 år sedan var betydligt värre. Det var inget skådespeleri, det var blodigt allvar.

 

När jag var barn på 1970- och 80-talet älskade jag kartböcker. Gärna sådana med historiska referenser som påminde om det Europa som inte längre var under järnridåns tid. Tänk om Karelska näset med sina svenska och finska ortnamn inte var Sovjet. Tänk om Estland och Lettland inte längre var ockuperade. Tänk om det var med Polen och Tjeckoslovakien som med Holland och Belgien, stater att besöka och uppleva utan hinder. Det förtryckta öst var en anomali i en modern värld som var fri att upptäcka, om man bara vågade och hade råd. Man kan inte få allt, men mycket har förändrats till det bättre.

 

Samhällen som förbjuder olikheter är osunda samhällen. Samhällen som kräver absolut lojalitet mot makten är osunda samhällen. Det kommunistiska östblocket var på allvar. Dessa extremt toppstyrda samhällen som predikade likhet till varje pris, utom för den egna eliten, sådde förtryck och skördade lik.  

Medan Västeuropas demokratier reste sig snabbare och starkare ur andra världskrigets ruiner, byggde Östeuropas diktaturer murar mot olikheten. Det man inte fick se, fanns inte. Och, nota bene, det fanns politiska krafter i Sverige som såg idealsamhällen i det icke-demokratiska. Det fanns individer redo att förråda sina grannar till förmån för kommunismen, människor som avskydde väst och USA mer än de oroades av det som sipprade ut från öst.

 

Allt förändrades i grunden den 9 november 1989. Jag var 19 år och bilderna av människor som rev muren i Berlin, människor som kramades och dansade av lycka över att kunna ta steget över, till varandra, var för mig en mänsklighetens seger.  

Murens fall gav Europa ett hopp om frihet, demokrati, individuella rättigheter, ett slut på det kommunistiska angivarsamhället, mördandet av flyktingar, ett slut på potemkinkulisser och interneringsläger. Det skulle dröja till 1991 innan Sovjetunionens slutgiltiga kollaps gav friheten åter till ester, letter, litauer och ukrainare.  

Det var en strategisk seger för den liberala demokratin och marknadsekonomin. Men det var inte slutet på historien.

 

Vi som upplevde denna tid har ett särskilt ansvar att vårda det liberala samhällets friheter och möjligheter. Det totalitära, det intoleranta - nazismen och kommunismen - förstörde livet för generationer i vårt grannområde. Den inskränkta nationalismen av i dag, den som påstår att ”vi” är bättre och mer värda än ”andra”, är något annat än kommunismen, men dess anda formar andra murar och djupare vallgravar där vi borde ha broar. Mänskligheten mår helt enkelt bättre av en värld som formas av hopp, inte rädsla och intolerans.