Sedan millennieskiftet har 299 svenska kvinnor mördats av sin dåvarande eller före detta man. På 19 år har 246 barn förlorat sin mamma till följd av sin pappa eller mammans nya pojkvän. 92 barn var hemma vid mordet. 51 barn såg sin mamma bli dödad. Hur många fler kommer dö framöver till följd av samhällets bristande insatser?

I boken ”I händelse av min död” skriver Aftonbladets journalister Kerstin Weigl och Kristina Edblom om de kvinnor som blivit mördade av sina män. Det är hjärtskärande historier som visar ett tydligt mönster: männens våld mot kvinnor. Livsödena bakom varje mördad kvinna är dock än mer komplexa än vad det till synes kan verka.

När jag läser boken slås jag av olikheterna mellan kvinnorna. Det är alla sorters kvinnor som fått sätta livet till. Den första svenska kvinnan som mördades på 2000-talet var 42 år gammal. Hon hade varit gift med sin man i två decennier. De hade barn och nu ville hon skiljas. Gå vidare i livet som så många gör från relationer som nått sin vägs ände. Maken var inte med på noterna. Den 21 januari 2000 sköt han henne, barnen och sig själv. En hel familj utplånad av mannens hänsynslösa vrede.

De mördade kvinnorna – vilka är de egentligen? Det handlar om kvinnor från femton till nittioett års ålder som bland annat arbetat som lärare, läkare, advokater, butiksbiträden, kokerska, kontorist, mekaniker och lokalvårdare. Vanligtvis skedde mordet i hemmet – i sängen. Männen har använt sig av brödknivar, yxor, sladdar och stenar. Det är till synes vanliga saker i ett annars vanligt hem som männen använt för att fördärva sin ”älskades” liv.

För de flesta är dödande obegripliga fenomen, men statistiken talar för att morden är motsatsen till ovanligt förekommande. Varje månad har minst en kvinna dödats i Sverige. Bara i vårt jämförelsevis jämställda land dödas i snitt cirka 16 kvinnor per år.

Problemet är inte att dödade kvinnorna aldrig sökte hjälp. Många av dem anade att de skulle bli mördade (vissa skrev till och med brev - ”i händelse av min död”). De visade sin oro till omgivningen och rättsvårdande myndigheter. Före mordet fanns ofta flera anmälningar och vittnesmål om fysiskt, psykiskt och sexuellt våld från mannen. Det saknades inte varningsklockor, tvärtom hördes de högt och tydligt. Alla hörde, men få lyssnade och desto färre agerade mot männen innan det var för sent. Samhället har svikit dessa 299 kvinnor och kommer antagligen att svika många fler.

Det är inte kvinnorna som måste ropa högre, utan samhället som måste vara snabbare på att se varningstecknen och leverera hjälp. Om vi ska rädda fler liv måste tydliga och strukturerade insatser in direkt vid minsta misstanke om att en kvinna blir utsatt för relationsrelaterat våld. Det är oacceptabelt att ett feministiskt land som Sverige inte lyckas med den basala uppgiften att varje år hålla ytterligare 16 kvinnor till vid liv. Det är en skam att vårt välfärdssamhälle inte lyckats rädda fler.