Ikväll är det dags för Annie Lööf att äntra almedalsscenen. De senaste veckornas turbulenta partiledarval för Liberalerna har väckt flera frågor om januariavtalets framtid. Bara för någon dag sedan valde Ebba Busch Thor att samtala med SD, vilket väckte starka reaktioner inom C.

Under gårdagen var det Liberalernas dag och det största sorlet kretsade kring att L vill ha egna tjänstemän i Rosenbad. Å ena sidan kan det uppfattas något underligt att ett parti som inte sitter i regeringen ska ha tjänstemän i regeringsboningen. Å andra sidan är det ett sätt att markera revir i kampen om tolkningen av januariavtalet. De största vinnarna av avtalet är C som till skillnad från L nådde nya opinionshöjder i EU-valet. L är emellertid i en förändringsfas med en nyvald partiledare som vill visa personlig handlingskraft för sitt eget parti.

Mediarubrikerna spinner vidare på hur valet av Sabuni kommer påverka januariavtalet. Det är lätt att ramla ner i mediaspinnets kaninhål - och därmed missa målet. Om man endast läser nyhetsrubrikerna kan det tyckas som att det politiska spelet är överordnat det politiska utfallet. Det som är av högst nyhetsvärde är inte längre de reformer som kommit till, utan de spelteoretiska förändringarna av en nyvald, men fortfarande högst liberal partiledare.

Surret om januariavtalet är enligt mediarapporteringen viktigare än vad politiken de facto levererar till väljarna. Det är en i grunden oroväckande utveckling för det demokratiska samtalet. Om människor ska kunna känna tillit till politiken måste de också se att deras röster gör skillnad bortom riksdagens spel. Medias rapportering av politiska konflikter går oftast bortom själva sakfrågorna och istället vidare in på påstådda personkonflikter mellan partiledarna. Ett exempel var vårens rapportering av att Ebba Busch Thor tagit över borgerlighetens "drottningtron" från Annie Lööf. Det var en högst oseriös och irrelevant vinkling av en opinionsmässig förändring mellan C och KD.

Det demokratiska samtalet skulle gynnas av en mediarapportering som kretsade mer kring sak än person. I ärlighetens namn tror jag inte att väljarna bryr sig så mycket om någon "personkonflikt" mellan partiledare x och y. Politikens substans urholkas av medialogikens favoriseringen av såpoperaliknande "bråk". Det offentliga rummet förtjänar en högre nivå än det.