Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att regeringens tillskott på 5 miljarder till kommuner och regioner inte räcker. De vill se ytterligare 2,5 miljarder, vilket ska finansieras genom att slakta ett antal punkter i Januariavtalet. Enligt förslaget skulle Centerpartiet tappa de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga och nyanlända, ingångsavdraget, Liberalerna skulle få se satsningen på lärarassistenter gå upp i rök, och Miljöpartiets nya friår, utvecklingstid, skulle gå om intet. De stora vinnarna, rent sakpolitiskt, skulle därmed bli Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som både slipper skattesänkningar och får ökade offentliga utgifter.

Vinsten för M, KD och SD är därmed inte sakpolitisk. Regeringens utlovade fem miljarder är redan mer än de tre miljarder Moderaterna krävde för bara någon vecka sedan. I stället handlar det om möjligheten att få framstå som opposition. Mot regeringen och mot Januariavtalet. Moderaterna befinner sig just nu i en hård strid om partiets framtid som oppositionsledare. Efter Decemberöverenskommelsens svekdebatt och Sverigedemokraternas framfart har de inte råd att vika sig en tum för regeringen. 

 

Oppositionens förslag är en ändringsbudget där de bara finansierar en liten del av utgifterna. De neddragningar i Januariavtalet de föreslår täcker bara en tredjedel av kostnadsökningen. Resten ska finansieras genom det reformutrymme de hoppas ska finnas. Det är ett drastiskt drag. Ändringsbudgetar är ovanliga, och är framför allt ett verktyg för att hantera oförutsedda utgifter och händelser som kräver omedelbart agerande. Det prejudikat som oppositionen nu sätter är att riksdagen när som helst kan ändra i statens budget utan ordentlig finansiering. Det innebär att den ordnade budgetprocessen i praktiken är satt ur spel.

V, M, KD och SD är inte ensamt ansvariga för sammanbrottet. 2013 bröt S, V, MP och SD mot praxis i riksdagen när de bröt ut höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur Alliansens budgetproposition. 2017 var det Alliansens tur när man hotade med både misstroende och budgetutbrytningar gällande vissa skattehöjningar. Man ska därmed ta brösttonerna från de nuvarande styrande partierna med en nypa salt. När rollerna varit omvända har såväl socialdemokrater och centerpartister visat sig vara beredda att frångå praxis för att få kortsiktiga politiska vinster.

Sverige har sedan 90-talskrisen varit besparade från stigande skulder, underskott och ofinansierade satsningar. Det beror till stor del på vår budgetprocess, där budgetar tagits som helhet, har haft brett stöd i riksdagen. Den tiden verkar snabbt gå mot sitt slut.

Resultatet av de senaste årens urholkning av budgetprocessen är inte bara sämre budgetar, utan även att det blivit allt svårare att hålla politiker ansvariga. Vem ska väljarna egentligen hålla ansvarig för välfärdens finansiering, Arbetsförmedlingens reformering eller skattetrycket när alla åtta partier varit med och petat i besluten? När oppositionen nu ställt sig bakom den rådande budgeten så finns det få som med trovärdighet kan kritisera den förda politiken. 

 

Många har gjort sig lustiga över att Socialdemokraterna sänker skatten och försämrar anställningsskyddet. Till paradoxen kan nu läggas att Moderaterna höjer skatten och urholkar den annars så omhuldade budgetprocessen. Resultatet lär knappast imponera på väljarna. Kortsiktigt agerande blir över tid lätt till otydlighet och principlöshet. Precis vad ingen vill ha.