Ledare Så kallade ”återvändande” IS-terrorister var ämnet för en av interpellationsdebatterna på tisdagens kommunfullmäktige i Nyköping. Sverigedemokraternas Malin Karlsson frågade kommunstyrelsens ordförande Urban Granström (S) om ”den som deltagit i eller understött terrorism är välkommen till Nyköpings kommun?”

Granströms svar var att det inte finns några som lämnat Nyköping för att delta i IS strider i Syrien. Och att det finns en handlingsplan mot våldsbejakande extremism, vilket bland annat inkluderar islamistisk terrorism.

Det finns en bred samsyn bland de folkvalda i Nyköping, debatten var tydlig nog. Terrorister ska sitta inne, om det går att döma dem. Kommunen ska arbeta för att skydda medborgarna mot våldsamma krafter som vill förstöra vårt samhälle. Kampen mot terrorismen är ett ansvar för oss alla, som Moderaternas Ahmad Eid formulerade det.

Det bärande arbetet mot terrorister och våldsbejakande extremister görs i första hand av säkerhetspolisen och polisen. Hotet från terrorn följer inga administrativa gränser. Det är både globalt och lokalt – och det räcker med en individ för att förstöra mycket.

Kommunen har en värdefull roll för att motverka detta. Men kommuner kan inte ha stående antiterror-enheter, offentliga medel måste användas effektivt. Kommunala verksamheter måste dock ha en beredskap för hotet och riskerna. Att veta hur man lokalt kan och vill arbeta för att motverka hotet från terrorism och våldbejakande radikalisering, i samverkan med de nationella aktörerna, är A och O. Inom skola, inom socialtjänst och andra enheter som kan upptäcka individer i riskzonen – inklusive en hyresvärd som kommunala Nyköpingshem och via föreningsnätverk – är detta särskilt viktigt. En uppmärksamhet för det avvikande kan göra stor skillnad.

Den lokala handlingsplanen – och ett kontinuerligt utbyte med det nationella centret mot våldsbejakande extremism – räcker långt. Mycket av det kommunala uppdraget är inriktat på ett förebyggande arbete. Men det finns också ett ansvar som i första hand hamnar hos socialtjänsten, om det skulle vara så att en person som deltagit i IS terror mot mänskligheten skulle försöka bosätta sig i kommunen. Det krävs då att personalen har rätt utbildning, en koll och kontroll på uppdraget och dess befogenheter. Vänsterpartiets Linn Jonsson lyfte klokt nog risken med att socialsekreterare kan hamna i en svår situation om kommunens regler och myndighetsuppdraget hamnar i direkt konflikt med varandra. Beredskapen måste vara bättre än så.

Syftet med att bekämpa terrorism är inte att sätta enskilda tjänstemän i omöjliga eller orimliga valsituationer. Kommunens kompetenser och myndighetsmakt ska vara vitala delar av ett robust och rättssäkert bålverk mot terror och våldsbejakande extremism, ett skydd som nutidens öppna, fria demokratier måste ha.