Azovska sjön är en del av Svarta havet och dess stränder tillhör två stater Ukraina och Ryssland. För att ta sig dit måste man passera Kertjsundet som är en relativt smal passage mellan ryska kusten och den av Ryssland illegalt ockuperade Krimhalvön. Efter invasionen har Ryssland byggt en bro över sundet till ockuperad mark – och under de senaste dagarna har bron använts som ursäkt för att spärra av sundet för ukrainska fartyg.

Under söndagen höjde Ryssland konfrontations­nivån genom att en ukrainsk militär bogserbåt rammades och därefter besköt och kapades tre ukrainska fartyg på väg in i det aktuella området. Trots att det finns bilaterala avtal mellan staterna som ska garantera bådas rätt att ta sig till och verka i Azovska sjön.

Den ryska Putinregimen följer internationella och bilaterala avtal bara så länge det passar den. Våldsamheter och de militära handlingarna i området passar in i strategin att stegvis tugga i sig mer av ukrainskt territorium – utan att officiellt behöva förklara krig. Markinvasionen i östra Ukraina som sker med hjälp av ”separatister” och ”frivilliga”, innebär dagliga attacker mot ukrainska försvarsstyrkor i Donbasområdet. Den ukrainska hamnstaden Mariupol, som ligger vid Azovska sjön, är av både strategiskt och ekonomiskt värde. Bara några mil från staden sker återkommande stridhandlingar i ett område där det på papperet ska råda eldupphör.

Med internationell rätt som mått måste Ryssland dra tillbaka sitt militära stöd och trupper från allt ukrainskt territorium, inklusive Krim, respektera ingångna avtal om rätten att trafikera och använda vattnen i närheten av Krim och Azovska sjön.

Ett flertal EU-stater har redan gjort markeringar som försvarar Ukrainas rätt till eget territorium och gemensamt vatten. Regelverk och överenskommelser gäller även när inte Putin-regimen vill kännas vid dessa. Det ukrainska samhällets skydd mot yttre aggression och rätt till självbestämmande behöver stöd och tung uppbackning från omvärlden, som EU och USA.

Sanktioner är ett verktyg. Den ryska statsledningens och dess oligarkers ekonomiska intressen i omvärlden är inte osårbara.

De fria suveräna stater som råkar gränsa mot dagens Ryssland är på intet sätt del av någon rysk ”intressesfär”. Ukrainas självbestämmande är absolut, precis som Georgiens och Moldaviens, andra stater som drabbats på liknande sätt. I detta får omvärlden inte blinka.

För svenskt vidkommande är det viktigt att se att Svarta havet inte är långt borta. Konflikter och vapenskrammel kan snabbt påverka läget också i Östersjön, nära mark och vatten som tillhör EU-­medlemmar som de tre baltiska staterna, Finland och Sverige. Ur detta perspektiv, men inte bara detta, är det ytterst allvarligt att det svenska försvarets uppenbara behov av större resurser i närtid inte kan hanteras vid sidan av det partipolitiska spelet . Vi sitter alla i samma eka – och sjön är orolig.