Spelar köerna till vården på grund av psykisk ohälsa någon roll? Är inte själva grundproblemet att vi till synes har så många som behöver hjälp och stöd? Ja och ja.

Därför är det både bra och relevant att det i höstbudgeten läggs ytterligare 300 miljoner kronor på att korta köerna till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. ”Ingen förälder ska behöva uppleva hur det känns att inte få hjälp när ens barn mår dåligt”, sade Centerledaren Annie Lööf när hon presenterade satsningen i SVT (11/9). Ett utmärkt besked. Skattemedlen är en förstärkning av den satsning som fanns med redan i årets statsbudget, den som Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom i riksdagen. Här finns en bred enighet om behovet och att något måste göras.

Samhällskostnaden för den psykiska ohälsan har av Svenskt Näringsliv beräknats till drygt 80 miljarder för staten och ytterligare 18 miljarder för näringslivet (SvD 8/6-2018). Organisationen ForskaSverige talar om 70 miljarder, en siffra från 2013. Dyrköpt är det, för individer och för samhället i stort. Köer är ett av den svenska vårdens mest uppenbara problem, en frukt av ett samhälle där den vårdsökande minsann ska vänta på sin tur och att vården/myndigheten/politiken bestämmer turordningen. Lång väntan, på besked och bedömning, är sannolikt mer skadligt än botande. Ovisshet genererar ofta oro.

En särskild problematik är barn och unga med psykisk ohälsa. Om problemen uppmärksammas och möts i tid bör också lidandet kunna minska. Därför är det just klokt att satsa extra på att få ned barn och ungdomars väntetider.

Samtidigt finns här en risk att allt som unga beskriver som svårt, jobbigt och tungt snabböversätts med psykisk ohälsa. Det här har två forskare vid Linköpings universitet, Anette Wickström och Sofia Kvist Lindholm, studerat lite extra. De varnar för att dra allt för stora växlar på undersökningar som visar att barn dåligt, utan att resultaten och barns svar har problematiserats. I sitt arbete har de tittat närmare på den enkät-undersökning som Folkhälsomyndigheten bedömer, med frågorna utformade av världshälsoorganisationen WHO. Det är inte givet att barn som i ett enkätsvar talar om att ha ont i magen eller svårt att somna också lider av psykisk ohälsa. En ”onyanserad rapportering kring en ökad psykisk ohälsa kan göra att det skapas en rad generella insatser som inte passar någon av de båda grupperna. Då riskerar man att missa de unga som verkligen behöver mer stöd”, hävdar forskarna i en läsvärd intervju på universitetets hemsida.

Det gäller att göra rätt saker på ett resurseffektivt sätt. För det finns onekligen barn som behöver mycket hjälp och stöd. Dessa ungdomar behöver möta kortare köer och få en bedömning och behandling, snabbare än i dag.

Att korta köerna till BUP är bra politik. De skattepengar som läggs på i höstbudgeten ska även gå till att stärka förebyggande insatser inom elevhälsa och primärvård. I januariavtalet finns skrivningar om ytterligare insatser mot psykisk ohälsa. Arbetet för att bekämpa och begränsa orsakerna till ohälsan, hos såväl barn som vuxna, kräver fler åtgärder än enbart kortade kötider. Men det ena utesluter inte det andra.