Värnskatten, en extra hög marginalskatt på höga arbetsinkomster, instiftades en gång i tiden som en tillfällig ordning när svensk ekonomi kämpade med en svår kris. Redan då var det främst en symbolåtgärd, ”alla” skulle bidra i svåra tider, särskilt de med hög inkomst.

Den statliga inkomstskatten på 20 procent blev till 25 procent vid en viss inkomst ¬- utöver den kommun- och landstingsskatt som alla måste betala. Den tillfälliga skatten blev sedan kvar. Därefter har det visat sig så svårt att ta bort den – en rädsla för hård fördelningspolitisk kritik – att den bara har skvalpat med. Trots att skatten i sig egentligen inte gör någon nytta – höga marginalskatter är skadliga för ekonomin.

Drivkrafterna, den egna vinsten på att jobba lite mer, ökar om värnskatten tas bort. I en kunskaps- och innovationsdriven ekonomi – där strävsamhet och hårt arbete ska uppmuntras - är det helt enkelt rätt väg att gå. 1,3 miljoner svenskar betalar statlig inkomstskatt på sin lön. Av dessa betalar ungefär 350 000 den extra värnskatten. Mer träffsäkert kan detta beskrivas som en extra hög skatt på hög utbildning och spetskunskaper.

Nu blir Magdalena Andersson (S) den finansminister som ser till att skrota den tillfälliga skatt som dåvarande finansminister Göran Persson (S) införde 1995. Det mesta av kritiken från höger har drag av krokodiltårar, såväl moderater som kristdemokrater vet mycket väl att den här reformen är vettig. Och kritiken från vänster struntar i om skatten ger något eller inte, där är all skatt rätt liksom – särskilt om det kan sägas slå mot ”de rika”.

Den här skatteförändringen borde en Alliansregering redan ha genomfört, men under de åtta åren vid makten (2006-2014) valde det moderatstyrda finansdepartementet under Anders Borg (M) att fokusera på annat. En chans gick förlorad. En tung poäng med att Liberalerna, med stöd av Centerpartiet, packade in avskaffandet av värnskatten i januariavtalet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är att en skatt som saknar nettoeffekter till slut kan plockas bort från bordet. Det blir en liberal reform till svensk ekonomis fromma.

Även om Socialdemokraterna vrider sig för att värnskatten går i graven – och att ett slagordsplakat går förlorat, är det inte värt att återinföra den. Ibland görs inte saker för att det är enkelt eller populistiskt, utan för att det är rätt. Det S-styrda Finansdepartementet konstaterade i somras att den långsiktiga självfinansieringsgraden av ett avskaffande ”mest sannolikt är i närheten av 100 procent.”

Det finns nu goda skäl att driva på diskussionen om ett bättre skattesystem för framtiden. Det lär innebära förändringar som inte bara minskar skatten på arbete, utan också kostar på i form av nya eller höjda skatter på annat, exempelvis viss egendom. Men inte heller i detta sammanhang har den gamla värnskatten någon funktion att fylla.