Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor tog, lagom till S-kongressen, fram utspelsmakten för att flytta fokus bort från Socialdemokraternas inre liv till kristdemokratins vägval. Sverigedemokraterna, vars ursprung ingen kan ha missat, ska av hennes parti nu ses som vilken medspelare eller motpart som helst.

Detta är partiegoism parat med en strategisk förflyttning. Det som är bra för partiets stöd ses som en signal om att vägvalet är rätt, ideologi shmideologi whatever. KD-ledarens utspel, en utsträckt hand till Sverigedemokraterna för samtal i första hand och inte ett bredare samarbete, är en följd den opinionsmässiga medvind som råder. Det är lukrativt för KD att öka avståndet till liberala krafter och minska det till SD.

Busch Thor vinner därmed väljare från SD och från Moderaterna. På kort sikt är det lätt att förstå. På lång sikt är det så att KD-ledningen i dag har lättare att se ett framtida regeringsalternativ som stödjer sig på SD än på nära band med liberala partier som C och L. Busch Thors löfte om att i detta korsdrag vilja bli sams med L och C, det är mest fromma förhoppningar.

För balansens skull ska detta också noteras: Centerpartiet och Liberalerna har säkert i sina opinionsmätningar sett hur en tydlig ideologiskt förankrad linje mot SD:s osunda nationalism och främlingsfientliga anda, har fått positiva väljareaktioner. För Centerpartiets del gäller det särskilt de röster som partiet vann mellan 2014 och 2018. Valet att stödja en S-ledd regering i vintras var en effektiv avståndsförstärkare till såväl M som KD.

Men Busch Thors vägval minskar möjligheterna till en handlingskraftig regering med en naturlig huvudsakligen liberal förändringsagenda. Ordet naturlig är centralt. Var och en förstår att S-ledningen, även om den fick en statsministerpost i present, inte jublar över att behöva genomföra Centerpartiets och Liberalernas kravlista i januariavtalet.

Under sin tid i Alliansregeringen fick KD:s värdekonservativa ibland svälja sådant som var väldigt liberalt. Samtidigt är det svårt att se att hur det detta KD, med socialliberala drag i många mjuka frågor, ska finna en mer naturlig hemkänsla närmare SD-ledaren Jimmie Åkessons trädgård än C-ledaren Annie Lööfs. Jakten på maximera opinionseffekter kan visa sig vara lika förrädisk som förförisk.

På detta följer två stora frågor. Hur agerar Moderaterna? Hur påverkas Centerpartiet och Liberalerna?

M-ledaren Ulf Kristersson har ägnat årets debatter åt att markera tydlig sakskillnad med SD. Sannolikt nöjer sig Kristersson & Co nu med att bejaka det enkla i mötet med SD, men sedan låta KD-folket springa mer obekväma ärenden som kräver förhandlingar.

Centerpartiet skulle med detta kunna kramas in mer i ett samarbete de ljusröda delarna av S och MP. Liberalerna också, men det beror på vilken partiledare som tillträder senare i vår. Men det är samtidigt att underskatta den sunda liberalismens skepsis för k­ollektivistisk socialdemokrati och högskattepolitik.