Den som får hjälp av samhället att hantera sin privatekonomi ska inte hamna med tomt på kontot och gröt till enda måltid. Risken för att de egna tillgångarna via samhällets ingripande ska hamna i orätta händer, måste vara minimal.

Det var en oerhört beklämmande historia som SN berättade i torsdagstidningen. När gode män sviker så sviker hela samhället. När särskilt utsatta medmänni­skor inte får det skydd som de har rätt till, då faller förtroenden och tillit trasas sönder. Berättelsen om hur 90-åriga Greta, som egentligen heter något annat, är ett exempel på hur illa det kan gå.

Gretas reaktioner på händelserna är allt annat än underliga. Det är inte i första taget någon ropar på hjälp, igen. Det är inte konstigt att människor, trots sjukdom och svårigheter, drar sig för att understryka sin utsatthet.

”Om man går till socialen, då är man under isen”, som Greta i Oxelösund säger i artikeln. Många biter ihop, lever på det lilla man har. Viljan att inte ligga någon annan till last samspelar med en personlig stolthet, det ramar in hur vi är och vill vara.

Gode män-funktionen är en viktig del i det skyddsnät som samhällsgemenskapen har format. Ibland är det så illa att någon måste gå in och ta ansvar för den som inte klarar sig själv. Att enskilda medborgare då tar av egen tid och med kraft och engagemang ställer upp för en medmänniska, är i grunden en mycket sympatisk tanke. Den gode mannen fungerar som lokalt förankrad medmänniska – mer än bara en myndighetsperson.

När detta fungerar är det mycket bra. Tyvärr är det inte alltid så.

Det ideella inslaget har ett pris. Det brukar vara svårt att locka folk till gode mans-uppdrag. Ersättningen är allt annat än fett tilltagen. Det är en begränsad summa pengar som följer med ett ofta stort ansvar. Avvägningen är inte lätt. Det gäller att värna det ideella inslaget och ”undvika” att någon tar uppdraget bara för ersättningens skull, samtidigt måste det vara värt tid och engagemang. Ju större behov hos den som behöver hjälp desto svårare brukar det vara att få tag på gode män.

Kommuner löser sina utmaningar på olika sätt. Sedan årsskiftet har exempelvis Gnesta, Flen och Vingåker en gemensam överförmyndarnämnd, som granskar hur gode män och förvaltare sköter sina åtaganden. Samarbetet ska stärka gemensamma kompetens och öka rättssäkerheten (SN 2/1).

Det är inte så ofta som det blir stora problem, ändå måste kontrollerna vara stenhårda. Därför finns det skäl att höja på ögonbrynen när överförmyndaren i Nyköping säger sig ha gjort en handfull anmälningar till polis de senaste sju åren, men att ingen av dessa har lett till åtal (SN 28/2). Det signalerar att kontrollsystem och/eller konsekvenser vid otillåtet eller bedrägligt beteende inte är tillräckliga.

Gode mans-uppdraget kräver att kommunerna ger gediget kompetensutvecklingsstöd till de invånare som ta på sig att vara gode män samt att ingen hjälpbehövande ska kunna råka illa ut eller lida stor ekonomisk skada.