I helgen mördades 31 människor i USA av två enskilda förövare, ett dåd i El Paso, Texas och ett i Dayton, Ohio. Bland offren fanns busschaufförer, industriarbetare, barnskötare, pensionärer och studenter. Medmänniskor i alla skeden av livet. Så drabbar terrorn.

Till den amerikanska unionens ideologiska kärna hör individens rätt att äga och bära vapen. Det som en gång var ett genomtänkt tillägg till författningen, att kunna försvara sig mot övergrepp inklusive den politiska maktens, har omformats till ett skydd för att bland annat ha och äga automatvapen. Det sena 1700-talets möjliga personliga beväpning var något annat. Amerikansk politik och politiker är sedan länge låsta i konflikten mellan rätten att äga vapen och rätten att begränsa vilka vapen som är rimliga att äga. Det mesta talar för att inte heller helgens två massmord kommer att förändra detta.

Till detta måste läggas att den sittande presidenten Donald Trumps politik och, i än högre grad, hans retorik har byggt på konfliktskapande, ett sökande och förstärkande av motsättningar, uttalat konfrontativa sätt att dela in omgivningen i vi och de som inte är som vi.

Det som har gjort USA, eller som de själva säger Amerika, stort är tvärtom förmågan att skapa sammanhållning ur mångfald, att etablera gemenskap bortom olikheter och ibland även orättvisor. Det är inte i den riktning som Trump har fört unionen. Hans strateger har omfamnat splittring och motsättningar som nycklarna till ett återval 2020. Måndagens maning om enighet och sammanhållning från presidentens sida efter våldsdåden ska därför inte ses som en signal om att presidenten ser sin egen insats som ens en liten del av problembilden.

Den trumpska administrationen har sökt, stärkt och stöttat en söndrande samhällsutveckling i syftet att stärka greppet kring presidentmakten. Att det i detta också skapas utrymme för rasistiskt motiverade massmord, inhemska terrordåd, är tyvärr ett faktum. Det är inte hela förklaringen, men en del av den.

De inhemska terrordåden i USA, ofta begångna med automatvapen, har en längre historia än så, under andra presidenter. Det framgår med tydlighet också av nyhetsillustrationen i tisdagens SN (6/8). Förövarna skiftar – alla har inte rasistiska eller ens politiska motiv, men de återkommande attackerna i offentliga miljöer bär vittnesmål om helhetsproblemet. USA måste hitta ett sätt att hantera författningens rättigheter till vapen i hemmen och i detta begränsa tillgången till automatvapen.

Problemet med rasistiskt motiverade terrordåd ska ingalunda tonas ned. Det som ser ut att ha varit El Paso-förövarens motiv och drivkrafter har inte formats i ensamhet. Tankegodset, de rasistiska konspirationsteorier om ”folkutbyte” där det ”vita” ska krossas av invaderande, hyperfertila horder med andra hudfärger, slaskar runt i allehanda sociala medier. Med internetutvecklingen har våldsbejakande rasister fått lättare att finna varandra, över gränser och bortom fysiska avstånd. I chatutrymmen och liknande forum finner den ensamme förövaren alltför lätt likasinnade eller sådant som förstärker egna hatobjekt och villfarelser. I de automatiserade identiteternas och cyberkrigens tid kan dylika fora ack så enkelt också utnyttjas av krafter som är något helt annat än vad de utger sig vara.

I nätets mörkare skrymslen kan allehanda aktörer nära och uppmuntra till mordisk fanatism, att göra slagord till handling. Våldsbejakande polarisering – av individer och kollektiv -– utgör en av vår tids svåraste samhälleliga farsoter. En mer hållbar säkerhet i vardagen och starkare demokratiska samhällen kräver i stället mer av försonlig pragmatik mellan oliktänkande.