Den största sucken av lättnad i det svenska valet till EU-parlamentet bör ha dragits på Moderaternas partikansli, förslagsvis av partiledaren Ulf Kristersson själv. Han behövde en framgång, han behövde något som var klart bättre än Fredrik Reinfeldts sämsta.

När Ulf Kristersson i höstens riksdagsval tvingades notera en klar tillbakagång jämfört med Reinfeldts sista valresultat, kunde det ursäktas med att han suttit så kort tid på posten sedan företrädaren Anna Kinberg Batras hastiga avgång i augusti 2017.

Inför EU-valet fanns inga ursäkter kvar. Efter att ha misslyckats med att bli statsminister under vintern 2018, var helgens val ett bära eller brista-läge.

Med 16,8 procent – och därmed näst största parti - noterades Kristerssons M för 3,2 procentenheter mer än vad partiet fick i parlamentsvalet 2014. Det räddade Ulf Kristerssons partiledarskap, åtminstone på kort sikt. Men inte utan kostnad.

Utmaningarna om väljarnas gunst har på förhand främst kommit från Kristdemokraterna och från Sverigedemokraterna. Det i sig är en slutsats byggd på de inrikespolitiska rörelserna i väljarkåren, men det har också påverkat budskapet i valrörelsen. I Jönköpings-Posten (ob borg) sätter David Lindén fingret på öm punkt (25/5): ”Toppkandidaterna i det parti som var drivande att ta Sverige in i EU och i folkomröstningen om medlemskapet 1994 lanserade ’Ja till Europa’ låter idag som om EU närmast är en bankomat alternativt problemfaktor.” och Lindén manar ansvarskännande moderater att ”inte stillasittande se på när visionen om ’smålänning, svensk, europé’ ersätts av småskalig provinsialism och raljerande på internet.”

Ulf Kristersson må vara lättad, men han har även fortsättningsvis skäl att då och då vakna kallsvettig. I det idépolitiska arbete som partiet har sjösatt med duglige före detta Europaparlamentarikern Christofer Fjellner som ledande kraft, står inte bara en strid om Moderaternas framtid som påverkande kraft. Det avgör också vilka Moderaterna kan driva politik ihop med framöver.