Centerpartiet är ett liberalt oppositionsparti som släppt fram en socialdemokratisk regering och röstar på deras budgetar. I tisdags räddade C också kvar socialförsäkringsministern Annika Strandhäll i riksdagens misstroendeomröstning. Oaktat vad man anser om Strandhälls agerande som minister eller januariavtalets innehåll i sak så är Centerpartiets position minst sagt otydlig.

Centerpartiet kämpade länge med etiketten ”Sveriges otydligaste parti”. En position som var nära att skicka partiet ut ur riksdagen i valet 2014. Ska partiet inte åka tillbaka dit måste man använda den här mandatperioden till att utveckla sin politik och se till att man faktiskt tillför något i svensk politik.

Det finns uppenbarligen många som kan tänka sig rösta på C. Det visade inte minst söndagens val till Europaparlamentet där partiet verkar få en bra bit över 10 procent av rösterna. Partiföreträdare kommer, som alltid, att peka på ens egna insatser som orsaken. En mer sann beskrivning är antagligen att man hade tur och i sista sekund lyckades få till en abortdebatt, mycket tack vare Socialdemokraternas snabbfotade agerande. Ska väljarna komma tillbaka även nästa val måste man erbjuda något mer.

Att sitta utanför regeringskansliet, men vara med och förhandla allt ifrån budgetar till utredningsdirektiv och ny lagstiftning är ingen lätt uppgift. Regeringskansliet har flera tusen anställda. Ett vanligt riksdagskansli kanske femtio. Det finns därmed en risk att C och L drunknar i arbetet, och missar att ta nästa steg. Det farligaste en organisation kan göra är att ta en framgång, som Centerpartiets i det senaste valet, som ett kvitto på att man gör rätt just nu. Snarare är det oftast en konsekvens av att man tidigare gjort rätt och lagt ned ett hårt jobb. Väljare glömmer snabbt, och ju mer lättvunna de är desto lättare är de också att förlora till nästa gång.

Att sätta sig i regeringen skulle kanske lösa många problemen för de två partierna, men riskerar orsaka minst lika många nya. Partierna blir knappast tydligare av en sådan snabb omvändning. En kompromiss vore att, vilket Stefan Löfven öppnade för under januariavtalets förhandling, få tjänstemän på departementen men inga ministrar. Det är en lösning som bland annat Miljöpartiet hade under en tid med Göran Perssons regering.

Liberalerna och Centerpartiet befinner sig i två helt olika situationer. C har precis gjort sitt bästa EU-val någonsin, medan Liberalerna gjort sitt sämsta. Slutsatsen borde dock vara densamma: det finns en efterfrågan för liberala partier i Sverige. Men man kan inte ta de liberala väljarnas stöd för givet. Det måste förtjänas genom hårt jobb, tydlig politik och bra företrädare.

Sverige behöver (minst) ett liberalt parti. Risken är att L nu försöker bli ännu mer som Centerpartiet, och att de i sin tur klamrar sig fast ännu hårdare vid just det som fungerade bäst lördagen den 25 maj 2019. Vi vet inte vad nästa val kommer handla om, men det är antagligen inte det.