Åsa Axelsson jobbade som lärare men trivdes inte, och efter en sjukskrivning valde hon att inte arbeta mer. I stället lade hon all sin tid på att aktivt planera och strukturera familjens vardagsliv för att leva på så lite tillgångar som möjligt. Genom att exempelvis lägga tid på att åka runt och alltid köpa den billigaste maten, göra alla sysslor hemma själv och konsumera minimalt, sparade hon mer pengar för hushållet än vad hon tjänat i sitt yrke. Om detta berättar hon i boken ”Jag lämnar ekorrhjulet”.

Boken representerar en trend som sprids i takt med att allt fler personer utvärderar sitt yrkesarbete och konstaterar att, för det första, den timlön man får i sitt jobb är kanske inte så hög att det lönar sig att arbeta i stället för att göra tjänster i sitt eget hem, för sin egen familj som sparar in motsvarande summa. Samt, för det andra, att arbetet med att driva ett hem och ta hand om en familj är just ett arbete som har ett värde.

Frågan är intressant för att den är kontroversiell ur jämställdhetssynpunkt. I många fall är det just kvinnan i en familj som väljer att vara hemma och sköta familjen som ett jobb, i stället för att lönearbeta. Samtidigt menar många av dem att denna livsstil, att slippa lönearbete, är en frihet som gör dem friskare och ökar deras livskvalitet. Det finns flera personer som gjort sig ett namn på att gå ut med att de sparar allt de kan och lever på existensminimum, för att helt kunna sluta arbeta så tidigt i livet och dra sig undan till en annan tillvaro än ”ekorrhjulet”.

Det är inte en oviktig diskussion att lyfta fram arbetet med en familj och ett hushåll som just ett värdefullt arbete. Att sätta ett pris på det jobbet kan uppvärdera ställningen för den person som gör arbetet och visa att alla personer som hjälps åt i ett hushåll spelar en viktig roll. Men denna trend måste balanseras mot några viktiga invändningar.

Är man två i en familj och den ena parten arbetar med hemmet måste denna också få pensionsavsättningar till detta, annars riskerar den parten att drabbas senare i livet. Att som ett ideal lyfta fram livsstilen att leva på minimalt med pengar för att kunna arbeta så lite som möjligt, funkar inte om det gäller allt för stora delar av samhället. Färre arbetade timmar innebär lägre tillväxt, hela samhället måste, så att säga, i så fall leva på existensminimum. Det låter kanske inte så farligt tills man inser att en sådan sak som avancerad cancerbehandling är dyrt. Att vara hemma och baka bröd i stället för att jobba låter kanske trevligt, men tanken på att en person i ens närhet dör i förtid av sjukdomar för att vi inte har råd med ny medicin är helt klart allt annat än angenäm. Alla har såklart rätt att bestämma över sin egen vardag, men vi kommer alltid behöva individer som drar in resurser till tillväxten.

Hanna Marie Björklund