De sista veckorna innan Europaparlamentsvalet präglades av ett skyhögt tempo i den svenska EU-bevakningen. Nu finns en uppenbar risk att EU:s institutioner återigen faller i medieskugga innan det är dags för val igen om fem år.

EU och dess institutioner är en svårgenomtränglig, svårförståelig byråkratisk koloss. Efter att ha sett EU-kommissionens byggnad Berlaymont i Bryssel och dess groteskt fula fasad är många nog benägna att instämma i det påståendet. Avståndet mellan medborgare och beslutsfattare på EU-nivå upplevs som stort, ett fenomen som brukar kallas ”demokratiskt underskott”.

Det underskottet är dock delvis självförvållat. EU:s beslutsmaskineri är komplext och komplicerat, men kan göras mer lättbegripligt med kvalificerad personal på plats i Bryssel. Det höga tempot och den gedigna journalistiska kvaliteten i EU-valrörelsens slutskede, till exempel DN:s granskning av hur Kristdemokraternas Europaparlamentariker Lars Adaktusson röstat i abortfrågor, kan inte kompensera för regelbunden frånvaro från Bryssel. Det är talande att DN:s Adaktusson-granskning gjordes av Sigrid Melchior, en frilansjournalist som varit baserad i Bryssel i flera år. Redaktionerna i Stockholm har inte tid eller kunskap nog att sätta sig in i EU-frågor.

Med tanke på hur många och stora beslut som påverkar Sverige i Bryssel och Strasbourg är det oförsvarligt att inte prioritera EU-bevakningen framför, säg, rapportering om amerikanska primärval. Cirka en tredjedel av alla lagar som klubbas i riksdagen härrör från EU-samarbetet, och runt en femtedel av alla punkter på kommunfullmäktiges dagordning påverkas direkt av EU-lagstiftning. Bristfällig EU-bevakning är med andra ord en förlust för demokratin, särskilt eftersom väljarna vart fjärde år ska välja Sveriges representanter i ministerrådet (i riksdagsvalet) och vart femte år röstar fram Europaparlamentariker.

De kommande åren ska Europaparlamentet ta ställning till en rad viktiga frågor. Bland annat kommer en översyn av EU:s klimatpolitik att äga rum, för att se till så att den är tillräckligt skarp för att nå de internationella målen i Parisavtalet. Eftersom klimat och miljö hörde till väljarnas högst prioriterade frågor i EU-valet hör det rimligen också till områden som medierna borde följa upp.

Detsamma gäller ny lagstiftning för den så kallade digitala inre marknaden. EU:s upphovsrättsdirektiv, som införde nya och enligt motståndarna innovationshämmande regler för upphovsrätten på internet, hörde till det området. Trots lagförslagets tekniska natur väckte det stor uppmärksamhet tack vare ambitiösa insatser av journalisten Emanuel Karlsten. Tyvärr kom mediebevakningen igång först när lagstiftningen var på väg att röstas igenom och allt i princip redan var klappat och klart.

Nyligen konstaterade ledarskribenten Patrik Oksanen i Östersunds-Posten (C) att debatten om den undermåliga svenska EU-bevakningen återkommer inför varje Europaparlamentsval. Låt oss hoppas att han har fel när nästa val äger rum 2024.