Chockvågorna spred sig över världen när katedralen Notre Dame stod i lågor. Branden i den vackra, historiska byggnaden med dess kulturskatter skakade om, förmedlade en känsla av maktlöshet inför det destruktiva. Men hon stod mer stabilt än det verkade som.

När branden väl var släckt på tisdagsmorgonen öppnade sig två möjligheter, att förlora sig i det som gått förstört eller se hoppet i det av katedralen som stod kvar. Efter förödelsen finns hoppet om återuppbyggnad.

Notre Dame, denna magnifika byggnad, är ett världsarv för mänskligheten, även efter det att lågorna släckts. Likt Eiffeltornet och Triumfbågen är Notre Dame också Paris och Frankrike, på många sätt också en symbol för Europa. Katedralens religiösa värde spelar också in. Filmsnuttar i sociala medier som visar en kör sjungandes Ave Maria med blickarna vända mot ett Notre Dame i lågor, är talande. Det brann och det kändes i mångas hjärtan. Kulturskatter som bär på mänsklig historia, samhälleliga och andliga värden, betyder så mycket. I det stora såväl som i det lilla.

Katedralen Notre Dame har följt med i civilisationernas utveckling från mörkaste medeltid, genom sönderslitande krig och stora omvälvningar, in i det demokratiska, det moderna, en tid där universella värden som jämlikhet, broderskap och frihet bär samhällen framåt.

Den bildliga symboliken av spiran som slukas av elden är förstås stark och ödesmättad. Men det vi inte ser, och inte såg, var allt det räddningsarbete som skedde, hur planer för svåra situationer sattes i verket. En byggnad, även en katedral med så mycket historia, kan byggas upp på nytt. Mycket står kvar. Bjälkar och tak går att lägga nya, även om inte allt blir som förr. Mycket av allt det som förvarades inom katedralens väggar hann föras i säkerhet, världsliga ting förvisso men likväl svåra att ersätta. Ingen människa kom till skada.

Elden är en skoningslös motståndare. Den förtär och är svår att försvara sig emot när den väl får fäste. Oron för elden, trots dess många nyttor, har följt människan genom historien. Men precis som efter skogsbränder, finns det ofta något som kan resa sig ur askan. Viljan att återställa och forma på nytt visar på den mänskliga egenskapen att aldrig ge tappt.

Elden är släckt och hon står där än, Notre Dame, på sin ö i Seine. Många av hennes skatter räddades undan lågorna, planerna för hur man på bästa sätt skulle kunna rädda så mycket som möjligt i katastrofens stund var ack så värdefulla. Att söka det bästa, men förbereda sig också på det värsta, är värdefulla delar av mänsklighetens mer konstruktiva visioner om en bättre morgondag.