Polisen har nu presenterat sin senaste lista över utsatta områden i Sverige. Är det inte bara att slå på de områden som redan lider? Inte då.

Ingen kommun vill finnas med på en sådan lista. Men det finns ingen anledning att hymla med att ett bostadsområde, en ort eller en stadsdel där kriminella krafter har en tydlig påverkan på lokalsamhället och dess invånare. I de särskilt utsatta områdena, ett snäpp upp i svårighetsgrad, tillkommer även problem med parallella samhällsstrukturer – en slags egen stat i staden, extremism som kraftigt begränsar invånarnas frihet att leva som de vill, samt en hög koncentration av kriminella krafter.

Arbetet mot otryggheten börjar i de mest utsatta miljöerna. Om man inte noga definierar problemet är det svårt att framgångsrikt bekämpa det. Detta faktum stryks under av den rapport om dylika områden som Polisen presenterade på måndagen. Antalet utsatta områden har blivit något färre jämfört med 2017 och något område slipper beteckningen särskilt utsatt. Det blir alltså inte fler utsatta områden. Kampen mot kriminaliteten går i rätt riktning. Men det tar tid och kraft.

Ur ett strikt lokalt perspektiv är det upplyftande att inget område i Nyköping eller övriga östra Sörmland finns med på listan, där exempelvis Eskilstuna har tre utsatta områden. Men problem som uppstår i ett utsatt område är på intet sätt begränsade till detta. Avgränsningen till stadsdelar är mer till för att tydliggöra för polis och sociala myndigheter på att det där krävs särskilda insatser och ökade ansträngningar mot utanförskapet än på många andra håll.

Om antalet utsatta områden i Sverige ska minska väntar en lång tid av hårt och målmedvetet arbete. Framgångarna i kampen mot organiserad brottslighet, mot våldsamma aktörer, mot knarkhandel och svarta pengar, ska bedömas över tid. Kom ihåg att konjunkturen fortfarande är en relativt god och att utrymmet för att lägga särskilda resurser på svaga områden, för statsmaktens del såväl för de enskilda kommunerna ändå är någorlunda.